| dbpprop:abstract
|
- Eric Haraldsson, nicknamed ‘Bloodaxe’ (blóðøx), was a 10th-century Scandinavian ruler. He is thought to have had short-lived terms as the second king of Norway and as the last independent ruler of the kingdom of Northumbria (c. 947/8–948 and 952–5).
- Erik I. (norw. Eirik I. ), genannt Blodøks (Blutaxt), war der zweite König Norwegens und der älteste Sohn von Harald I. Sein Vater hatte ihn entgegen dem damals geltenden Erbrecht, das eine gleiche Verteilung der Hinterlassenschaft unter den Erben vorsah, zum Alleinerben und Nachfolger bestimmt. Als Grund für diese Auszeichnung wird angegeben, dass seine Mutter, Ragnhild die Mächtige von Jylland, ebenfalls aus königlichem Geschlecht stammte. Seine Vorrangstellung gegenüber den übrigen Brüdern wurde durch die Ehe mit Gunnhild, der Tochter des dänischen Königs Gorm des Alten, der mit dieser Ehe die dänische Königsmacht wieder zu stabilisieren hoffte, unterstrichen. Ihr Bruder war später der mächtige König Harald Blåtand, der auch König von Norwegen wurde. Die Söhne respektierten diese Entscheidung des Vaters nicht, und so kam es schon zu Lebzeiten Haralds zu Kämpfen zwischen den Söhnen. Nach seiner Machtübernahme begann Erik angeblich damit, seine 18 Brüder hinzurichten, ausgenommen seinen Nachfolger Haakon I. , der in England lebte. Er hatte allerdings ziemlich sicher keine 18 Brüder, wie im Artikel über Harald Hårfagre näher dargelegt wird. Alle Sagas berichten lediglich, dass Erik König in Vestlandet gewesen sei und nur dort. Ihm missriet allerdings so viel, dass er nach zwei Jahren außer Landes gehen musste, und Håkon kehrte aus England zurück. Einige Sagas behaupten, weitsichtige Männer hätten Håkon geholt, als sie mit Erik unzufrieden geworden seien, andere Sagas lassen Håkon aus eigenem Antrieb zurückkehren, um die Königsmacht zu übernehmen. Man weiß nicht, wohin sich Erik wandte, als er Norwegen verließ, möglicherweise zog er nach England. Er versuchte zwischendurch auch vergeblich, in Trøndelag seine Regentschaft zurückzugewinnen. Am Ende seines Lebens wird von ihm als König in Königreich Jorvik berichtet. Eriks Herrschaft in Jorvik traf auf heftige Opposition, und er starb 954 in der Schlacht bei Stainmore, Westmorland, gegen seinen Rivalen König Magnus, Sohn des Königs Olav Kvaran von Dublin.
- Erik I de Noruega conocido como Erik Hacha Sangrienta o Erik el Sanguinario, fue el segundo Rey de Noruega, reinando entre los años 930 y 934. Era el hijo más viejo de Harald I de Noruega. Al recibir el poder de manos de su padre, entró en disputa con sus hermanos. Llego a matar a muchos de sus hermanos, con la excepción de Haakon el Bueno, que se refugiaría en Inglaterra. Fue apodado en latín como Fratris Interfector (aquel que mata los hermanos). Su sobrenombre, Hacha Sangrienta, puede provenir de su tendencia al fratricídio. En el 920, llevó a cabo una expedición vikinga a Bjarmanland, en el norte de Rusia. Más tarde, en el 930, comenzó su conquista al navegar por el río Daugava, dentro de Rusia, allí saqueó un pequeño puerto comercial. Más o menos sobre esos años, fue invitado a Dinamarca por el rey Gorm el Viejo para un banquete en el cual conoció a Gunnhild, con quien se casó en la noche siguiente. Gunnhild ganó la reputación de ser una bruja. Una teoría, más tarde desmentida por algunos historiadores, indicaba que ella había vivido en una cabaña con dos hechiceros finlandeses, habiendo con ellos aprendido su magia. Cuando estos comenzaron a luchar por sus favores, Gunnhild manipuló a Erik para matarlos, casando con él enseguida. Otras descripciones la asociaban a las muertes de los hermanos de Erik y de otros enemigos de su marido, a través de veneno y de la creación de tempestades. De cualquier forma, donde quiera que esté la verdad, todo indica que Erik halló muy útil la reputación tenebrosa de su esposa. En la Primavera siguiente, Erik derrotó las fuerzas combinadas de sus hermanos y reconquistó el trono de Noruega. En el 934, su hermano más joven, Haakon el Bueno regresó de Inglaterra con el apoyo de la nobleza noruega para alejarlo del trono. El reinado de Erik era duro y despótico, lo que explica las ganas que tenían los nobles de deponerlo. Después de diversas campañas fallidas para reconquistar el trono, Erik viajó hacia las islas Órcadas y, más tarde, para el Reino de Jorvik (donde hoy se sitúa la ciudad de York, en Inglaterra), a invitación de los vikingos locales. En el inicio, fue acogido calurosamente por Athelstan, que lo hizo gobernador de Northumbria, con mandato para proteger las fronteras de los escoceses y de los irlandeses. Como Northumbria no era suficientemente rica para sostener a Erik y sus seguidores, saqueó con frecuencia otras regiones de Escocia y de los mares de Irlanda. Estos saqueos le trajeron fama y respeto, que lo llevaron a ser rey de Jorvik entre 947 y 948 y entre 952 y 954. Su gobierno pronto acabó por degenerar, ganando la oposición de diversos reyes vecinos. Acabó por ser traicionado y expulsado por el pueblo, y murió en combate en Stainmoor, en Westmorland, en el 954.
- Eerik Verikirves oli Norjan kuningas 930–933. Eerik asui pitkään maanpaossa Skotlannissa. Sieltä palattuaan hän murhasi useita veljiään raivaten näin tiensä kuninkaaksi. Hän lienee saanut liikanimensä "Verikirves" juuri näistä surmista. Eerik hallitsi Norjaa iäkkään isänsä Harald Kaunotukan kanssahallitsijana. Valta oli kuitenkin käytännössä yksin Eerikin käsissä Haraldin viimeisinä vuosina. Eerik hallitsi julman yksinvaltiaan tavoin, mikä nostatti ylimystön vastustamaan häntä. Eerikin nuorempi veli Haakon palasi Englannista saatuaan tiedon isänsä kuolemasta ja saavutti pian ylimystön luottamuksen. Haakon valittiin uudeksi kuninkaaksi. Eerik yritti pitää kruunun itsellään, mutta joutui vetytymään Orkneysaarille. Eerik oli jonkin aikaa Northumbrian hallitsijana, jossa hän kuoli 954.
- Éric I (norvégien Eirik I), surnommé « hache sanglante » (Blodøks), fut le second roi de Norvège, puis roi du Royaume viking d'York. Il était le fils d'Harald I.
- I. Erik Haraldsson vagy Véreskardú Erik, Norvégia második királya volt 930 és 934 között, Széphajú Harald király legidősebb fia. Hatalomra kerülve testvérei viszálya testvéreivel négyük halálához vezetett, köztük Bjørn Farmannt és később a tønsbergi csatában elesett Olaf és Sigrød. Egy latin szöveg úgy említi: fratris interfector, azaz „testvérgyilkos”, és lehet, hogy erre utal mellékneve is. 920-ban Erik viking expedíciót vezetett Bjarmalandba, a mai Oroszország északi részébe. 930-ban a Dvina folyón lefelé hajózva kezdett hódításba Oroszországban. Ennek a vállalkozásnak a során kifosztotta Permina kikötővárost. Későbbi feleségével, Gunnhilddal Dániában, Örge Gorm király egy lakomáján ismerkedett meg és már másnap este feleségül vette. Gunnhild boszorkány hírében állt, egy legenda szerint két finn varázslóval lakott egy kunyhóban és elsajátította tőlük a mágia tudományát. Amikor a varázslók összevesztek egymással kegyeiért, Eriket rávette, hogy ölje meg őket, aztán hozzáment feleségül. Más történetek szerint férje testvéreinek megölésében is volt szerepe, más ellenségeit pedig megmérgezésükkel tette el láb alól, vagy azzal, hogy vihart bocsátott a hajóikra. Kamrájában időnként hosszú transzba merült, ilyenkor képes volt madárrá változni, hosszú távolságokra repülni és kikémlelni az ellenség terveit. Bármi is e történetek alapja, felesége félelmetes híre hasznos lehetett Eriknek. A házassága utáni tavasszal Erik leverte lázadó testvérének seregét és visszaszerezte a trónt. Legfiatalabb testvére, Haakon azonban visszatért Angliából, maga mellé állította a király despotikus uralkodását megelégelő norvég előkelőket és 934-ben elűzte Eriket. Miután sikertelen kísérleteket tett, hogy visszakerüljön a trónra, Erik az Orkney-szigetekre ment, majd York királyságba. Az uralkodó, Athelstan kezdetben szívesen fogadta, sőt Northumbria uralkodójává tette, azzal a feltétellel, hogy védelmet nyújt a skótok és az írek betörései ellen. Hamar népszerűtlen lett azonban Northumbriában. Elűzték, majd Westmorlandben fiával, Haerickel együtt 954-ben megölték.
- Figlio di Harald Bellachioma, successe al trono guadagnandosi il soprannome de il Sanguinario per l'assassinio della maggior parte dei suoi fratelli. Incapaci di resistergli oltre, nel 934 circa, i nobili norvegesi lo scacciarono dal trono. Dopo essersi ripreso da questo colpo politico, si recò in Northumbria, dove fu scelto come sovrano con la speranza di ottenere l'appoggio per l'indipendenza dai Sassoni. Nel 948, Edred, re del Wessex, invase la Northumbria, deponendo Erik. I Northumbri elessero subito Olaf Sihtricson, ma questi fu rimosso da Erik, che tornò nel 952. Erik regnò a York per due anni prima di essere ucciso da un rivale.
- Erik Bloedbijl, was de tweede koning van Noorwegen en de oudste zoon van Harald Veelhaar (Harald I) en Ragnhild Eiriksdotter, een dochter van Erik Godefridsson. Zijn volledige naam, vertaald naar het Nederlands luidt: Erik I zoon van Harald. Erik groeide op op Svanøy in Fjordane bij de heerser Tore Roaldsson en was van het geslacht Ynglinge. Gunnhild, misschien een dochter van Gorm de Oude van Denemarken en Tyra Danebot, zou zijn vrouw geweest zijn. Over haar wordt gezegd dat zij grote invloed had op hem. Zij zou mooi zijn geweest en machtig, maar niet goed van aard, - er werd beweerd dat zij een tovenares was. Samen kregen ze de volgende kinderen: Gamle Eriksson Guttorm Eriksson Harald Grijshuid Ragnfrød Eriksson Ragnhild Eriksdotter Erling Eriksson Gudrød Eriksson Sigurd Sleva (Eriksson) Erik I was een grote man, mooi, sterk en moedig, een groot strijder maar met een gevaarlijk temperament, onvriendelijk, zwijgzaam en wreed. Reeds als 12-jarige trok hij met vijf langschepen op oorlogspad uit. Erik had veel (half)broers. Zijn vader Harald Veelhaar had veel zonen bij verschillende vrouwen, en alle zonen hadden hetzelfde recht op de troon. Na Haralds dood werd het land, dat hij tot een eenheid had gebracht, in veel kleinere delen gesplitst om elke zoon zijn eigen koninkrijk te kunnen geven. Volgens Snorri Sturluson werd Erik tot overkoning benoemd omdat Harald meer van hem hield dan van zijn andere zonen. Overkoning zijn was voor hem echter niet voldoende; Erik wilde zelf alle macht hebben, en dus vermoordde hij in ieder geval vijf van zijn broers, waaronder Bjørn Farmann. Vandaar zijn bijnaam. In 933 overleed de vader van Erik, en zijn halfbroer Haakon keerde uit Engeland terug waar hij door koning Athelstan was opgevoed. Het volk keerde zich tegen Erik, maakte Haakon koning en Erik vluchtte naar Engeland. Daar maakte Koning Athelstan hem koning van Nordimbraland. Erik werd gedoopt en liet ook zijn familie dopen. Hij woonde in Jorvik totdat de broer van Aethelstan, Edmund, hem in 941 verjoeg. Edmunds beweegredenen waren helder: Erik was niet gestopt met plunderen. Hij bleef echter heer van Northumbria totdat hij in 954 door de hand van koning Edred stierf tijdens een slag te Stainmoor. Erik maakte meerdere verre (oorlogs)tochten, zowel naar het oosten als het westen. De Heimskringla van Snorri Sturluson vertelt dat hij in 918 naar Bjarmeland (Solovki) aan de Witte Zee ging. In de saga van Egill Skallagrímsson staat het als volgt "Veel gebeurde tijdens deze reis. Erik vocht een slag aan de rivier Dvina en won. " Een tijdgenoot van Erik, Ottar, liet een beschrijving van deze reis achter in de oude Engelse Orosius.
- Eirik Blodøks Haraldsson Eiríkr blóðøx var Norges konge ca. år 933–935. Han var muligens eldste sønn av kong Harald Hårfagre, i alle fall var han den eneste av sønnene som hadde en mor av kongsætt: Ragnhild Eiriksdotter. Han vokste opp hos hersen Tore Roaldsson på Svanøy i Sogn og Fjordane. Det gis to ulike forklaringer på tilnavnet Blodøks; dels forklares det, som i Ågrip, med at han tok livet av flere av brødrene sine. I Fagrskinna forklares tilnavnet derimot med at hans aktivitet på vikingferder. Eirik dro som 12-åring ut på sin tids dannelsesreise; i hærferd med fem langskip. Han var fire år i hærferd i austerveg og deretter fire år i vesterveg. Eiriks far, kong Harald, forsøkte å videreføre sin rikssamling ved en kombinert løsning, hvor han på den ene side ga kongsnavn og deler av riket til flere av sønnene sine, og på den annen side innsatte Eirik som overkonge over dem. Eirik fikk kongsmakt sammen med faren de siste årene faren levde, og ble enekonge etter ham. Eirik tok tidlig livet av flere av brødrene sine, bl.a. Bjørn Farmann; ifølge Heimskringla drepte Eirik i alt fem brødre. Han ble i sin tur fordrevet av sin yngre bror Håkon den gode (Adalsteinsfostre) da Håkon kom hjem fra England. Historikeren Claus Krag peker på at sagaene er innebyrdes uenige om hvorvidt Håkons kongsnavn ble brukt av Sigurd Håkonsson Ladejarl i en maktkamp mot Eirik, eller om det var Håkon som utnyttet Sigurds maktbase i en kamp med broren. Eirik tapte maktkampen med Håkon, og rømte fra landet. Det kan tenkes at han da reiste i viking en periode før han kom til England. Kronologien rundt Eiriks liv er ikke helt nøyaktig, og tidspunkt i sagaene lar seg ikke helt harmonisere med angelsaksiske krøniker. Sagaene forteller som om Eirik døde ca 940, mens Den angelsaksiske krønike først omtaler ham i 948. I England ble Eirik hersker i Jorvik, og fikk Nordimbraland i len av en engelsk konge, muligens Kong Adalstein. Det er ikke sikkert kjent når han kom til England, og om han var konge der i én lang periode, to perioder eller en kort periode. Han falt i et slag i Stainmoor mot Kong Eadred i 954. Fra Eiriks tid i Jorvik er det funnet mynter med innskriften «Eiricus Rex». Han var gift med søskenbarnet Gunnhild. Sagaskriverne har lite til overs for paret, og Egils saga omtaler kong Eirik som «folkeundertrykker» og «lovbryter», og sier at dronning Gunnhild, som ble beskyldt for å være trollkvinne, står bak ugjerningene. Ifølge Fagrskinna skal Gunnhild ha fått diktet kvadet Eiriksmál ved Eiriks død. Krag antyder imidlertid at kvadet er nyere, og tilføyet til sagaen senere, etter mønster av Hákonarmál. Halfdan Koht skriver om kvadet:
- Eryk I Krwawy Topór – drugi król Norwegii i najstarszy syn pierwszego króla, Haralda Pięknowłosego.
- Érico Machado Sangrento Reinado930-934 RainhaGunnhild DinastiaDinastia cabelo belo PaiHaroldo cabelo belo MãeRagnhild Eriksdotter DescendênciaGamle EirikssonGuttorm Eiriksson Harald II da NoruegaRagnfrød EirikssonRagnhild EiriksdotterErling EirikssonGudrød Eiriksson Sigurd Sleva Data de nascimentoc. 885 Local de nascimentoSvanøy Data da morte954 Local onde morreuWestmorland Local onde foi sepultadoDesconhecido Érico I ou Érico Machado Sangrento (em nórdico antigo Eiríkr blóðøx, em norueguês Eirik Blodøks), foi o segundo rei da Noruega. Reinou entre 930 e 934. Era o filho mais velho de Haroldo cabelo belo. Ao receber o poder de seu pai nas suas mãos, entrou em disputa com seus irmãos. Viria a decapitar quase todos os dezoito irmãos, excepto um, Haakon, que se refugiaria na Inglaterra. Foi apelidado em latim como fratris interfector, "assassino de irmãos". É perfeitamente concebível que o seu cognome, machado sangrento, advenha da sua propensão para o fratricídio. Em 920, levou a cabo uma expedição viquingue a Bjarmanland, no norte da Rússia. Mais tarde, em 930, começou a sua conquista ao navegar pelo rio Duina, para dentro da Rússia. Aí saqueou um pequeno porto comercial. Mais ou menos mesma altura, na Dinamarca, foi convidado pelo rei Gorm o Velho para um banquete, no qual conheceu Gunnhild, com quem se casou na noite seguinte. Gunnhild ganhara a reputação de ser uma bruxa. Uma teoria, mais tarde desmentida por alguns historiadores, indicava que ela vivera numa cabana com dois feiticeiros finlandeses, tendo com eles aprendido a sua magia. Quando estes começaram a lutar por favores seus, manipulara Érico para os matar, casando com ele em seguida. Outras descrições associavam-na às mortes dos irmãos de Érico e de outros inimigos de seu marido, através de veneno e da criação de tempestades. De qualquer forma, onde quer que esteja a verdade, tudo indica que Érico achou ser útil a reputação tenebrosa de sua esposa. Na Primavera seguinte, Érico derrotou as forças combinadas de seus irmãos e reconquistou o trono da Noruega. Em 934, seu irmão mais novo, Haakon regressou da Inglaterra com o apoio da nobreza norueguesa para o afastar do trono. O reinado de Érico era duro e despótico, o que explica vontade impiedosa que os nobres tinham nesta altura para o depor. Após diversas campanhas mal sucedidas para reconquistar o trono, Érico mudou-se para as ilhas Órcades e, mais tarde, para o reino de Jorvik, a convite de viquingues locais. No início, foi acolhido calorosamente por Athelstan, que o fez governador da Nortúmbria, com um mandato para proteger as fronteiras dos escoceses e dos irlandeses. Como a Nortúmbria não era suficientemente rica para sustentar Érico e os seus seguidores, este saqueou com frequência outras regiões, nomeadamente na Escócia e nos mares da Irlanda. Estes saques trouxeram-lhe fama e respeito, que o levaram a ser rei de Jorvik entre 947 e 948 e entre 952 e 954. A sua governação cedo acabou por degenerar, ganhando a oposição de diversos reis vizinhos. Acabou por ser traído e expulso pelo povo, acabando por ser morto em combate em Stainmoor, em Westmorland, em 954.
- Эйрик I Кровавая Секира — король Норвегии в период с 930 по 934 гг. Сын Харальда I Прекрасноволосого, представитель династии Инглингов, отец конунга Харальда II Серая Шкура. Был свергнут в 934 г. своим братом Хаконом Добрым.
- Erik I ”Blodyx” Haraldsson, kung i Norge efter fadern från omkring 930. Född 895, död 954 i England. Son till Harald I Hårfager Halvdansson och Ragnhild "den Mäktiga" Eriksdotter. Erik Blodyx anslöt sig till de vikingar som levde i exil i Skottland. Erik återkom till Norge och mördade flera av sin bröder för att kunna bli kung, vilket han bara var några år. Han var gift med drottning Gunnhild, som skall ha varit mycket vacker och mycket elak. De fick många barn. Håkon Adalsteinsfostre, som enligt sägnen var Harald Hårfagers yngste son, störtade sin broder Erik Blodyx, som danskarna stödde, och blev Norges regent 933-959. Efter Håkons död delades Norge mellan Erik Blodyx söner. Barn Harald Gråfäll Gudröd
- Erik Blodöks (Kanlıbalta): 10. yüzyılda York ve Norveç Kralı. Sekiz kardeşinden yedisini öldürdüğü için kendisine bu ad verilmiştir. Güzel Saçlı Harald’ın oğludur. 934’te Norveç’ten kovuldu; ancak 948’de York kralı oldu ve 954’te kovulana dek orada hüküm sürdü. Stainmore’da öldürüldü.
|
| rdfs:comment
|
- Eric Haraldsson, nicknamed ‘Bloodaxe’ (blóðøx), was a 10th-century Scandinavian ruler. He is thought to have had short-lived terms as the second king of Norway and as the last independent ruler of the kingdom of Northumbria (c. 947/8–948 and 952–5).
- Erik I. (norw. Eirik I. ), genannt Blodøks (Blutaxt), war der zweite König Norwegens und der älteste Sohn von Harald I. Sein Vater hatte ihn entgegen dem damals geltenden Erbrecht, das eine gleiche Verteilung der Hinterlassenschaft unter den Erben vorsah, zum Alleinerben und Nachfolger bestimmt. Als Grund für diese Auszeichnung wird angegeben, dass seine Mutter, Ragnhild die Mächtige von Jylland, ebenfalls aus königlichem Geschlecht stammte.
- Erik I de Noruega conocido como Erik Hacha Sangrienta o Erik el Sanguinario, fue el segundo Rey de Noruega, reinando entre los años 930 y 934. Era el hijo más viejo de Harald I de Noruega. Al recibir el poder de manos de su padre, entró en disputa con sus hermanos. Llego a matar a muchos de sus hermanos, con la excepción de Haakon el Bueno, que se refugiaría en Inglaterra. Fue apodado en latín como Fratris Interfector (aquel que mata los hermanos).
- Eerik Verikirves oli Norjan kuningas 930–933. Eerik asui pitkään maanpaossa Skotlannissa. Sieltä palattuaan hän murhasi useita veljiään raivaten näin tiensä kuninkaaksi. Hän lienee saanut liikanimensä "Verikirves" juuri näistä surmista. Eerik hallitsi Norjaa iäkkään isänsä Harald Kaunotukan kanssahallitsijana. Valta oli kuitenkin käytännössä yksin Eerikin käsissä Haraldin viimeisinä vuosina.
- Éric I (norvégien Eirik I), surnommé « hache sanglante » (Blodøks), fut le second roi de Norvège, puis roi du Royaume viking d'York. Il était le fils d'Harald I.
- I. Erik Haraldsson vagy Véreskardú Erik, Norvégia második királya volt 930 és 934 között, Széphajú Harald király legidősebb fia. Hatalomra kerülve testvérei viszálya testvéreivel négyük halálához vezetett, köztük Bjørn Farmannt és később a tønsbergi csatában elesett Olaf és Sigrød. Egy latin szöveg úgy említi: fratris interfector, azaz „testvérgyilkos”, és lehet, hogy erre utal mellékneve is.
- Figlio di Harald Bellachioma, successe al trono guadagnandosi il soprannome de il Sanguinario per l'assassinio della maggior parte dei suoi fratelli. Incapaci di resistergli oltre, nel 934 circa, i nobili norvegesi lo scacciarono dal trono. Dopo essersi ripreso da questo colpo politico, si recò in Northumbria, dove fu scelto come sovrano con la speranza di ottenere l'appoggio per l'indipendenza dai Sassoni. Nel 948, Edred, re del Wessex, invase la Northumbria, deponendo Erik.
- Erik Bloedbijl, was de tweede koning van Noorwegen en de oudste zoon van Harald Veelhaar (Harald I) en Ragnhild Eiriksdotter, een dochter van Erik Godefridsson. Zijn volledige naam, vertaald naar het Nederlands luidt: Erik I zoon van Harald. Erik groeide op op Svanøy in Fjordane bij de heerser Tore Roaldsson en was van het geslacht Ynglinge. Gunnhild, misschien een dochter van Gorm de Oude van Denemarken en Tyra Danebot, zou zijn vrouw geweest zijn.
- Eirik Blodøks Haraldsson Eiríkr blóðøx var Norges konge ca. år 933–935. Han var muligens eldste sønn av kong Harald Hårfagre, i alle fall var han den eneste av sønnene som hadde en mor av kongsætt: Ragnhild Eiriksdotter. Han vokste opp hos hersen Tore Roaldsson på Svanøy i Sogn og Fjordane. Det gis to ulike forklaringer på tilnavnet Blodøks; dels forklares det, som i Ågrip, med at han tok livet av flere av brødrene sine.
- Eryk I Krwawy Topór – drugi król Norwegii i najstarszy syn pierwszego króla, Haralda Pięknowłosego.
- Érico Machado Sangrento Reinado930-934 RainhaGunnhild DinastiaDinastia cabelo belo PaiHaroldo cabelo belo MãeRagnhild Eriksdotter DescendênciaGamle EirikssonGuttorm Eiriksson Harald II da NoruegaRagnfrød EirikssonRagnhild EiriksdotterErling EirikssonGudrød Eiriksson Sigurd Sleva Data de nascimentoc.
- Эйрик I Кровавая Секира — король Норвегии в период с 930 по 934 гг. Сын Харальда I Прекрасноволосого, представитель династии Инглингов, отец конунга Харальда II Серая Шкура. Был свергнут в 934 г. своим братом Хаконом Добрым.
- Erik I ”Blodyx” Haraldsson, kung i Norge efter fadern från omkring 930. Född 895, död 954 i England. Son till Harald I Hårfager Halvdansson och Ragnhild "den Mäktiga" Eriksdotter. Erik Blodyx anslöt sig till de vikingar som levde i exil i Skottland. Erik återkom till Norge och mördade flera av sin bröder för att kunna bli kung, vilket han bara var några år. Han var gift med drottning Gunnhild, som skall ha varit mycket vacker och mycket elak. De fick många barn.
- Erik Blodöks (Kanlıbalta): 10. yüzyılda York ve Norveç Kralı. Sekiz kardeşinden yedisini öldürdüğü için kendisine bu ad verilmiştir. Güzel Saçlı Harald’ın oğludur. 934’te Norveç’ten kovuldu; ancak 948’de York kralı oldu ve 954’te kovulana dek orada hüküm sürdü. Stainmore’da öldürüldü.
|