| dbpprop:abstract
|
- Eleanor of Castile (1241 – 28 November 1290) was the first queen consort of Edward I of England.
- Eleonore von Kastilien war die erste Ehefrau von Eduard I. von England. Eleonore wurde in Kastilien, Spanien geboren, als Tochter von Ferdinand III. , König von Kastilien und seiner zweiten Frau Johanna, Gräfin von Ponthieu. Eigentlich war ihr Name Leonor, aber in England wurde sie Eleonore genannt. Ihr Geburtsdatum ist nicht genau bekannt, aber sie war das zweite von drei Kindern. Ihr älterer Bruder Ferdinand wurde 1239/1240, ihre jüngere Schwester Luis 1242/ 1243 geboren. Zum ersten Jahrestag ihres Todes 1291 erschienen 49 Kerzenträger, jede Kerze für ein Lebensjahr. Also kann man ihr Geburtsjahr ungefähr auf 1241 datieren. Im Oktober 1254 heiratete sie Eduard, den Sohn von Heinrich III. in Burgos, Spanien, und wurde 1272 Königin, nachdem Heinrich gestorben war. Sie begleitete ihren Mann auf seinen militärischen Feldzügen und gebar direkt nach der Eroberung von Wales im Jahr 1284 ihren vierten Sohn, den späteren Eduard II. von England in Caernaforn Castle. Insgesamt bekam sie fünfzehn Kinder, sechs überlebten die Kindheit, aber nur vier ihre Eltern. Man erinnert sich gerne an Eleonore als die Königin, die für die Eleonorenkreuze inspirierte (s. unten), aber zu ihrer Zeit war sie nicht sehr beliebt. Man hielt sie für zu ausländisch und gierig. Sie und Edward kümmerten sich nicht sehr um ihren Nachwuchs. Ihre Tochter Johanna wuchs zum Beispiel größtenteils bei ihrer Großmutter im Ponthieu auf, und als ihr Sohn Heinrich in Guildford im Sterben lag, bemühten sich die Eltern nicht, von London zu kommen, um ihn noch einmal zu sehen. Eleonore starb am 28. November 1290 in Nottingham. Ihr Körper wurde zur Beerdigung nach London gebracht. Eduard liebte seine Frau so sehr, dass er Gedenkkreuze für sie errichtete, überall, wo ihr Körper über Nacht blieb. Drei dieser Eleonorenkreuze stehen heute noch, obwohl das berühmteste bei Charing Cross (woher auch der Name kommt) nur eine Kopie ist. Eduard heiratete nach Eleonores Tod neun Jahre lang nicht wieder; erst 1299 heiratete er Margarete von Frankreich. Die zwölf Kreuze standen in den folgenden Orten: Lincoln, Grantham, Stamford, Geddington, Northampton, Stony Stratford, Woburn, Dunstable, St Albans, Waltham Cross, Westcheap und Charing Cross (London).
- Leonor de Castilla y de Danmartin. Infanta de Castilla, fue la segunda de los tres hijos nacidos del segundo matrimonio de Fernando III el Santo con Juana de Danmartín, condesa de Ponthieu. El 18 de octubre de 1254, en el monasterio de Las Huelgas, en Burgos, se casó con el príncipe Eduardo de Inglaterra, futuro rey Eduardo I. La intención original de este matrimonio fue sellar la paz entre Enrique III de Inglaterra —padre de Eduardo— y Alfonso X —medio hermano de Leonor—, por la posesión de Gascuña, en litigio desde que la hija de Enrique II, Leonor de Plantagenet y de Aquitania, la llevó en dote al casarse con Alfonso VIII en 1177. El rey inglés exigió el matrimonio entre Leonor y Eduardo como prueba de sincera voluntad de acabar con la guerra. Al morir Enrique III, Leonor y su esposo Eduardo son proclamados reyes de Inglaterra, aunque la coronación fue realizada cuando ellos volvieran de las Cruzadas. En Tierra Santa, Leonor fue una compañera abnegada y leal, a tal punto que, según la leyenda, llegó a salvar la vida de su esposo succionando el veneno de una víbora que había mordido a Eduardo. Entre los matrimonios reales de todos los tiempos, el suyo fue el más exitoso, llegando Leonor a acompañar a su esposo no sólo a las Cruzadas sino también a la conquista de Gales, dando a luz al menor de sus 15 hijos, Eduardo, en el castillo de Caernavon, en el mismo centro de Gales. Sus 15 hijos fueron: Una hija (n. y m. Burdeos, Francia, V.1255). Catalina (n. en Francia, 17.6.1264 - m. en Francia, 5.9.1264). Juana (n. Abbeville, Ponthieu, Francia, I.1265 - m. en Francia, 7.9.1265). Juan (n. castillo de Windsor, 13.7.1266 - m. castillo de Wallingford, 3.8.1271). Enrique (n. castillo de Windsor, 6.5.1268 - m. castillo de Guildford, 14.10.1274). Leonor (n. castillo de Windsor, 18.6.1269 - m. Ghent 29.8.1297), casada primero con Alfonso III de Aragón (en un matrimonio por poderes, nunca consumado por la muerte del novio antes de la boda), y luego con Enrique III, conde de Bar. Juliana Catalina (n. en Palestina, V.1271 - m. en Palestina, 5.9.1271). Juana, casada primeramente con Gilbert de Clare, conde de Gloucester y Hertford. Al enviudar (1295), su padre pretende casarla con Amadeo V de Saboya, pero ella se había casado en secreto (1297), con Ralph de Monthermer, sirviente de su primer esposo. Alfonso (n. Bayona, Gascuña, Francia, 24.11.1273 - m. castillo de Windsor, 19.8.1284), conde de Chester. Margarita (n. castillo de Windsor, 15.3.1275 - m. Bruselas, Bélgica, III.1333), casada con Juan II, duque de Brabante. Berenguela (n. Kempton, Middlesex, 1.5.1276 - m. 27.6.1278). una hija (n. palacio de Westminster, XII.1277 - m. palacio de Westminster, I.1278). María (n. palacio de Windsor, 11.3.1279 - m. abadía de Amesbury, Wiltshire, 29.5.1332), monja en 1291, abadesa de Amesbury. Isabel (n. castillo de Rhuddlan, Carnarvon, 7.8.1282 - m. Quendon, Essex, 5.5.1316), casada primero con Juan I, conde de Holanda y luego con Humphrey de Bohun, conde of Hereford y Essex. Eduardo II (n. castillo de Caernarvon, 25.4.1284 - m. asesinado, castillo de Berkeley, 21.9.1327), sucesor de su padre en el trono. La devoción entre ambos esposos debió ser mayor que la de ambos hacia sus descendientes; de hecho, sus hijos acabaron siendo criados por sus abuelas, Leonor de Provenza y Juana de Dammartin. La muerte de su segundo hijo, Enrique (1274), en Guilford, no fue ni siquiera dolorosa para sus padres, que no asistieron a sus funerales, pese al corto camino que había entre Londres y Guilford. Leonor murió en 1290, a los 49 años de edad, siendo sepultada en la Abadía de Westminster. En su camino de Harby a Westminster, el entristecido monarca ordenó que en cada parada del real cortejo hasta su morada final, se erigiera una cruz conmemorativa, siendo estas cruces —12 en total, aunque en la actualidad sólo existen 3— conocidas como las "Cruces de Leonor". Una de ellas, estación de metro de Londres próxima se llamó "Elelephant and Castle", corrupción por los anglos de la época "La Infanta of Castile".
- Éléonore ou Aliénor de Castille, comtesse de Ponthieu, fut la première reine consort d'Édouard Ier d'Angleterre.
- La devozione che legava Eleonora ad Edoardo (che la ricambiava) andava a discapito dei figli; infatti i figli furono educati dalle due nonne, Eleonora di Provenza e Giovanna di Dammartin. Alla morte del loro secondogenito, Enrico, nel 1274, che si trovava a Guildford, i genitori, che si trovavano a Londra, non parteciparono alle esequie, pur essendo il tragitto Londra-Guildford, piuttosto breve. La mamma di Edoardo, Eleonora di Provenza, si occupò delle esequie e fece tumulare il cuore di Enrico in un convento da lei fatto erigere in sua memoria. Eleonora morì nel 1290, a soli 49 anni, ad Harby nel Nottinghamshire al confine col Lincolnshire, il suo corpo fu traslato a Londra e fu sepolto nell'Abbazia di Westminster.
- エリナー・オブ・カスティル(Eleanor of Castile, 1241年 - 1290年11月28日)は、プランタジネット朝のイングランド国王エドワード1世の王妃。カスティーリャ=レオン国王フェルナンド3世と、2番目の王妃であるポンチュー女伯ジャンヌ・ド・ダンマルタンの娘。カスティーリャ=レオン国王アルフォンソ10世は異母兄、エドワード2世は四男である。 1254年、カスティーリャ王国の首都ブルゴスで、王太子エドワード(後のエドワード1世)と成婚。イングランド側にとっては、アキテーヌ公領の背後に控えるカスティーリャ=レオン王国の力で、フランスがアキテーヌ領へ侵攻するのを牽制する目的があった。カスティーリャ=レオンにとっても、フランスと国境を巡る争いがあり、イングランドの助けを期待するところであった。 1270年8月、第7回十字軍遠征へ向かう王太子に同行してイングランドを出発、4年余りを国外でともに過ごす。 王との仲は極めて睦まじく、16人の子が生まれたとされるが、成人したのはそのうち末子エドワード2世他5人だった。 1290年、王太子エドワードの婚約者であったスコットランド女王マーガレット(メイド・オブ・ノルウェー)の海難死の追悼と、スコットランド王位の請求のためにスコットランドへ向かう夫に従った。その途上、イングランド中部リンカン近郊のハービーで病没した。王は直ちに旅を中断、王妃の内臓をリンカン寺院に埋葬し、防腐処置した遺体をウェストミンスター寺院へ埋葬すべくロンドンへ向かった。王は王妃の死を悲しみ、ロンドン到着までに葬列が泊まった12ヶ所に、エリナーを悼むゴシック式の十字塔、エリナー・クロスを建てさせた。ゲディントン、ハーディングストーン、ウォルサムの3ヶ所に現存している。
- Eleonora van Kastilië was een dochter van Ferdinand III van Castilië en diens tweede echtgenote Johanna van Dammartin. Zij werd in 1254 de eerste echtgenote van Eduard I van Engeland en werd de moeder van: Eleonora van Engeland, voor de eerste maal gehuwd met koning Alfons III van Aragón, voor de tweede maal in Bristol op 20 september 1293 met graaf Hendrik III van Bar. Hendrik (1267-1274) Johanna van Akko (Akko, 1272 - Clare, 23 april 1307, voor de eerste maal gehuwd in Westminster Abbey op 30 april 1290 met Gilbert de Clare, 3e graaf van Gloucester, voor de tweede maal in 1297 met baron Ralph de Monthermer . Alfons van Chester, die in 1281 verloofd werd met Margaretha van Holland, dochter van graaf Floris V. Margaretha van Engeland, huwde hertog Jan II van Brabant Maria van Engeland (Windsor Castle, 11 maart 1278 - Amesbury, 8 juli 1332, die non werd. Elisabeth van Rhuddlan, voor de eerste maal gehuwd te Ipswich op 7 januari 1297 met graaf Jan II van Holland, voor de tweede maal te Westminster op 14 november 1302 met Humphrey de Bohun, 4de graaf van Hereford, 4e graaf van Hereford en Essex, Eduard van Carnarvon, die zijn vader als Eduard II opvolgde. In opvolging van haar moeder was Eleonora gravin van Ponthieu en door haar huwelijk kwam Ponthieu terecht bij Engeland.
- Leonor de Castela, foi uma infanta de Castela e rainha da Inglaterra.
- Eleanora av Kastilien, född 1241, död 28 november 1290, var en engelsk drottning och Edvard I av Englands första hustru. Eleanora föddes i Kastilien i nuvarande Spanien, och var dotter till Ferdinand III av Kastilien och Leon och hans andra hustru Jeanne de Dammartin, grevinna av Ponthieu. Hon fick namnet Leonor (men kallades Eleanor i England). Hennes födelsedatum är inte helt fastställt, men man vet att hon var Ferdinands och Jeannes andra barn av tre, och hennes äldre bror föddes 1239/40 och hennes yngre bror 1242/43. I ceremonierna 1291 för den första årsdagen efter hennes död, förekommer 49 ljusbärare, där varje ljus representerar ett år i hennes liv, därför bör hennes födelseår ha varit 1241. Hon gifte sig med Edvard, son till Henrik III av England, i oktober 1254 i Burgos och blev drottning 1272 då Edvards far dog och han blev kung. De hade ett av de mest lyckade äktenskapen i kungahistorien; hon följde ofta med honom på fälttåg och födde deras fjärde son vid Caernarfon 1284, precis efter erövringen av Wales. Hon födde femton barn, varav sex överlevde barndomen, men bara fyra överlevde föräldrarna. Hon skall enligt en sägen ha räddat sin makes liv genom att ha sugit ut giftet sedan han sårats med en förgiftad dolk. Eleanora är ihågkommen som drottningen som gav inspiration till Eleanorakorsen, men hon var inte särskilt älskad i sin egen tid. Hennes engelska undersåtar tyckte att hon var för utländsk och girig. Walter av Guisborough bevarade följande dikt: "The king desires to get our gold/the queen, our manors fair to hold... " Hon och Edvard verkade ha varit mer hängivna varandra än något av sina barn. Dottern Joan fick tillbringa större delen av sin barndom hos sin mormor i Ponthieu. Då sonen Henry låg döende i Guildford, reste ingen av hans föräldrar den korta resan från London för att besöka honom. Eleanora dog 28 november 1290 i Nottingham (antas snarare vara Harby i Nottinghamshire än staden), och hennes stoft forslades till London för begravning i Westminster Abbey. Edvard dyrkade henne så mycket att han lät resa minneskors på varje ställe kortegen stannade för natten. Tre av dessa "Eleanorakors" finns kvar i våra dagar, men det mest kända, det vid Charing Cross (från vilket platsens namn är hämtat) är en kopia. Han gifte om sig först efter nio år, med Marguerite av Frankrike 1299. De tolv korsen fanns på följande platser: Lincoln, Grantham, Stamford, Geddington, Northampton, Stony Stratford, Woburn, Dunstable, St Albans, Waltham, Westcheap och Charing.
|