| dbpedia-owl:abstract
|
- Desconstrucció o desconstructivisme és un concepte que s'empra en la filosofia contemporània, la crítica literària i les ciències socials, i que denota un procés pel qual els textos i els llenguatges de la filosofia adquireixen un nou significat a la llum dels seus propis supòsits i absències. Jacques Derrida emprà per primer cop aquest terme els anys seixanta. El terme s'ha estès a l'arquitectura, on es refereix als edificis que trenquen amb el volum únic i la geometria ordinària. Per la seva banda, el concepte en arquitectura ha inspirat per a anomenar, en cuina, al fet de cuinar i emplatar diferentement, també trencant amb un volum únic i separant els elements en altres formes, textures, temperatures diferents que se surten de l'ordinari.
- Dekonstrukce je bourání, odstraňování, způsob filozofické práce, který rozvinul mimo jiné Jacques Derrida v návaznosti na Martina Heideggera. Svůj program dekonstrukce metafyzicky zformuloval původně jako úlohu dekonstrukce v dějinách ontologie. Dekonstrukce je kritická ohledně tradic, ale tato kritika se odehrává ve jménu tradice. V dekonstrukci (jak ji rozvíjí francouzská filozofie obecně, nejen Derrida) jde o odhalování dvojího pojetí filozofie, podle Heideggera pojímané jednak jako myšlení a jednak jako tradici. Francouzská filozofie se od poloviny šedesátých let 20. století snaží ukázat příslušnost filozofické tradice k tradici celkově a zároveň zkoumat, jak tato formace rozvíjí možnost myšlení. Tento úkol se orientuje jednak monograficky a jednak tematicky. Podle Derridy je dekonstrukce analýza tradovaných významových útvarů až do doby, kdy nebudou odhaleny jejich skryté a potlačené předpoklady. Pojem dekonstrukce zprvu ve větší míře zazníval především v americké literární vědě, pro samotného Derridu je dekonstrukce výrazem pro změnu pořádku racionality, v níž žijeme. Idea dekonstrukce byla vedoucí myšlenkou při založení Collége International de Philosophie v Paříži v roce 1983 pod Derridovým vedením. Tento ústav má mimo akademickou hierarchii a na interdisciplinární úrovni udržovat otevřenou možnost svobodného filozofického výzkumu.
- Der Begriff Dekonstruktion (auch Dekonstruktivismus) wurde von Jacques Derrida geprägt und kennzeichnet sowohl einen Ansatz der Philosophie als auch eine Methode bzw. Praxis der Werkinterpretation. Kennzeichnend für den Dekonstruktivismus ist unter anderem die Analyse der Begriffe Zeichen, Sinn und Bedeutung. Der Dekonstruktivismus betrachtet diese Begriffe als ebenso wenig theoretisch oder praktisch notwendig wie etwa den ontologischen Status des Subjekts.
- Deconstruction is a form of semiotic analysis, derived mainly from work begun by the French philosopher Jacques Derrida in his 1967 book Of Grammatology. Derrida proposed the deconstruction of all texts where binary oppositions are put to work in the construction of meaning and values. The first task of deconstruction, starting with philosophy and afterwards revealing it operating in literary texts and juridical texts, would be to overturn all the binary oppositions of metaphysics (signifier/signified; sensible/intelligible; writing/speech; passivity/activity; etc). According to Derrida, deconstruction should traverse a phase of "overturning" these oppositions. To do justice to this necessity deconstruction starts from recognizing that in a classical philosophical opposition readers are not dealing with the peaceful coexistence of a vis-a-vis, but rather with a violent hierarchy. One of the two terms governs the other, or has the upper hand (signified over signifier; intelligible over sensible; speech over writing; activity over passivity; male over female; man over animal, etc). To deconstruct the opposition, first of all, would be to overturn the hierarchy at a given moment. To overlook this phase of overturning would be to forget the conflictual and subordinating structure of opposition. The final task of deconstruction is not to surpass all oppositions because it is assumed that they are structurally necessary to produce sense--they cannot be suspended once and for all. This does not mean that they don’t need to be analyzed and criticized in all its manifestations, showing the way these oppositions, both logical and axiological, are at work in all discourse for it to be able to produce meaning and values. And it is not enough for deconstruction to expose the way oppositions work and how meaning and values are produced in speech of all kinds and stop there in a nihilistic or cynic position regarding all meaning, "thereby preventing any means of intervening in the field effectively". To be effective, deconstruction needs to create new concepts, not to synthesize the terms in opposition, but to mark their difference and eternal interplay. Deconstruction influenced Continental Philosophy, aesthetics, literary criticism, architecture, film theory, anthropology, sociology, historiography, law, psychoanalysis, theology, feminism, gay and lesbian studies and political theory. Jean-Luc Nancy, Richard Rorty, Geoffrey Hartman, Harold Bloom, Rosalind Krauss, Hélène Cixous, Julia Kristeva, Duncan Kennedy, Gary Peller, Drucilla Cornell, Alan Hunt, Hayden White, and Alun Munslow are some of the authors who have been influenced by deconstruction.
- Deconstrucción es un término utilizado por el filósofo postestructuralista francés Jacques Derrida. Se basa en el estudio del método implícito en los análisis del pensador Martin Heidegger, fundamentalmente en sus análisis etimológicos de la historia de la filosofía. Consiste en mostrar cómo se ha construido un concepto cualquiera a partir de procesos históricos y acumulaciones metafóricas (de ahí el nombre de deconstrucción), mostrando que lo claro y evidente dista de serlo, puesto que los útiles de la conciencia en que lo verdadero en sí ha de darse, son históricos, relativos y sometidos a las paradojas de las figuras retóricas de la metáfora y la metonimia. El concepto de deconstrucción participa a la vez de la filosofía y de la literatura y ha estado muy en boga en especial en Estados Unidos. Si bien es verdad que el término fue utilizado primero por Martín Heidegger, es la obra de Derrida la que ha sistematizado su uso y teorizado su práctica. El término deconstrucción es la traducción que propone Derrida del término alemán Destruktion, que Heidegger emplea en su libro Ser y tiempo. Derrida estima esta traducción como más pertinente que la traducción clásica de ‘destrucción’ en la medida en que no se trata tanto, dentro de la deconstrucción de la metafísica, de la reducción a la nada, como de mostrar cómo ella se ha abatido. En Heidegger, la destruktion conduce al concepto de tiempo; ella debe velar por algunas etapas sucesivas la experiencia del tiempo que ha sido recubierta por la metafísica haciendo olvidar el sentido originario del ser como ser temporal. Las tres etapas de esta deconstrucción se siguen en busca de la historia: la doctrina kantiana del esquematismo y el tiempo como etapa prealable de una problemática de la temporalidad; el fundamento ontológico del cogito ergo sum de Descartes y la retoma de la ontología medieval dentro de la problemática de la res cogitans; el tratado de Aristóteles sobre el tiempo como discrimen de la base fenoménica y de los límites de la ontología antigua. Sin embargo, si Heidegger anuncia esta deconstrucción en el fin de la introducción de Sein und Zeit (Ser y tiempo, § 8, pág. 40 de la edición de referencia), esta parte —que debía constituir, según el plan de 1927, la segunda de la obra— no ha sido jamás redactada en tanto que tal. Al menos puede considerarse que otras obras o conferencias la bosquejan parcialmente, comenzando por la obra Kant y el problema de la metafísica, publicado en 1929. Derrida traduce y recupera por cuenta propia la noción de deconstrucción; entiende que la significación de un texto dado es el resultado de la diferencia entre las palabras empleadas, ya que no la referencia a las cosas que ellas representan; se trata de una diferencia activa, que trabaja en creux el sentido de cada uno de los vocablos que ella opone, de una manera análoga a la significación diferencial saussuriana en lingüística. Para marcar el carácter activo de esta diferencia (en lugar del carácter pasivo de la diferencia relativa a un juicio contingente del sujeto) Derrida sugiere el término de différance, ‘diferencia’ suerte de palabra baúl que combina diferencia y participio presente del verbo «diferir». En otras palabras, las diferentes significaciones de un texto pueden ser descubiertas descomponiendo la estructura del lenguaje dentro del cual está redactado. La deconstrucción es una estrategia vivamente criticada, principalmente en Francia, donde está asociada a la personalidad de Derrida. Su estilo, a menudo opaco, vuelve oscura la lectura de sus textos. Sin embargo, la deconstrucción ofrece una visión radicalmente nueva y de una gran fuerza sobre la filosofía del siglo XX. La deconstrucción no debe ser considerada como una teoría de crítica literaria ni mucho menos como una filosofía. Es una estrategia, una nueva práctica de lectura, un archipiélago de actitudes ante el texto. Investiga las condiciones de posibilidad de los sistemas conceptuales de la filosofía pero no debe ser confundida con una búsqueda de las condiciones trascendentales de la posibilidad del conocimiento. La deconstrucción revisa y disuelve el canon en una negación absoluta de significado pero no propone un modelo orgánico alternativo. Hasta ahora la filosofía tradicional de Occidente había presupuesto siempre un escenario de racionalidad sistemática, un dominio del habla sobre la escritura, un mundo en última instancia en el que todo tiene sentido. La deconstrucción se rebela entre este abuso de la racionalidad de herencia hegeliana, proponiendo precisamente lo contrario: la imposibilidad de que los textos literarios tengan el menor sentido. En esta filosofía tradicional, la obra literaria es considerada como una envoltura retórica en cuyo interior duerme la sabiduría oculta de la Idea a la que el lector debe despertar con el beso semiológico. La obra literaria estaba en ese sentido considerada siempre como dotada de una totalidad de sentido. La deconstrucción afirmará que la envoltura retórica es todo lo que hay y que por ello la obra de arte literaria es irreductible a una idea o un concepto. En ese sentido la deconstrucción va a negar a la obra literaria el concepto de totalidad al afirmar que el texto no puede ser aprehendido en su globalidad ya que la escritura circula en un movimiento constante de remisión que convierte a la totalidad en parte de una totalidad mayor que nunca está presente. De esta forma es imposible enmarcar el texto, es decir crear un interior y un exterior. «Il n’y a hors du texte», dice Derridá. En cuanto al sentido, a los ojos de la deconstrucción éste es interminablemente alegórico y por lo tanto carece de univocidad y de obviedad. Al lenguaje se le reconoce una gran complejidad y equívoca riqueza por lo que se aceptan dos tipos de lectura: la unívoca basada en el mensaje transparente y la deconstructiva, que remite a la plasticidad y corporeidad misma de los significantes. La deconstrucción niega la posibilidad de la denotación pura, de la referencialidad del texto. Ante la dictadura del canon plantea la democracia de la polisemia, estableciendo que el acto de lectura genera infinitas diseminaciones. Frente a un texto será imposible determinar una lectura como la buena. Las lecturas posibles serán así infinitas porque jamás lectura alguna alcanzará el buen sentido. Por último la deconstrucción se aplica a todos los factores que pueden funcionar como centro estructural de un texto (significado trascendental, contexto, contenido, tema... ) de manera que no puedan detener el libre juego de la escritura. Con todo ello la deconstrucción va a plantear básicamente una disociación hiperanalítica del signo proponiendo una subversiva puesta en escena del significante afirmando que cualquier tipo de texto (literario o no) se presenta no solamente como un fenómeno de comunicación, sino también de significación. La deconstrucción realiza un planteamiento quiásmico, es decir, se mueve entre la negación-afirmación del símbolo. Se afirma la autonomía del signo respecto a los significados trascendentales y se niega que la escritura solo remita a sí misma.
- Dekonstruktio on jälkistrukturalistisen ranskalaisfilosofi Jacques Derridan kehittämä kriittinen lukutapa. Sen tavoitteena on tuoda esiin käsityksissä ja käsitteissä piileviä ristiriitaisuuksia ja osoittaa kielen ja yleisesti merkityksen häilyvyys . Dekonstruktiosta on tullut merkittävä teoreettinen käsite mannermaisessa filosofiassa ja kirjallisuuskritiikissä sekä kirjallisuudentutkimuksessa. Dekonstruktiivisen lukutavan mukaan esimerkiksi mikään kirja ei ole yksiselitteisesti yhden tekijän kirjoittama ja selkeää viestiä kommunikoiva teksti, vaan pikemminkin joukko konflikteja tietyssä kulttuurissa tai maailmankuvassa. Tekstin dekonstruoinnin uskotaan paljastavan useita erilaisia yhtäaikaisia näkökulmia, jotka saattavat olla myös ristiriidassa keskenään. Näin dekonstruoiva luenta tuottaa useita mahdollisia näkökulmia, jotka useimmiten on peitetty tai jätetty huomiotta perinteisemmässä luennassa. Useimmiten dekonstruktio keskittyy mm. vastapareihin tekstissä, esimerkiksi maskuliinisuuteen ja feminiinisyyteen tai homouteen ja heterouteen, ja pyrkii esittämään ne yhteen kietoutuneina ja mahdottomina erottaa. Dekonstruktionistien mukaan jonkin seikan merkitys syntyy aina suhteessa siihen mitä se ei ole. Tästä he johtavat ajatuksen, ettei merkitystä ole olemassa minkäänlaisena selkeänä absoluuttisena kategoriana. Derridan itsensä käyttämä esimerkki on kirjan painaminen. Sen yhteydessä kirjan sivuille syntyy marginaali. Marginaalista ei pääse eroon. Tekstiä lukiessa syntyy välttämättä merkityksiä, joita alkuperäisestä tekstistä ei löydy. Jos ne kirjoittaa auki tekstin sekaan ja latoo uuden kirjan, syntyy jälleen uusi marginaali. Intertekstuaalisuus on nykyaikaisen kirjallisen analyysin vakiotyökaluja, ja sen katsotaan juontuneen pitkälti dekonstruktiosta.
- Pour l'approche architecturale, voir Déconstructivisme La déconstruction est une méthode, voire une école, de la philosophie contemporaine. Cette pratique d'analyse textuelle s'exerce sur de nombreux types d'écrits (philosophie, littérature, journaux), pour révéler les décalages et confusions de sens qu'ils font apparaître par une lecture centrée sur les postulats sous-entendus et les omissions dévoilés par le texte lui-même. Ce concept, participant à la fois de la philosophie et de la littérature, a eu un grand écho aux États-Unis, où il est assimilé à la philosophie postmoderne, et plus globalement à l'approche divergente de la philosophie continentale d'Europe. Si le terme « déconstruction » a d'abord été utilisé par Heidegger, c'est l'œuvre de Derrida qui en a systématisé l'usage et théorisé la pratique.
- A dekonstrukció vagy más néven dekonstruktivizmus a filozófiában egy posztmodern iskola, ahol Jacques Derrida használta a heideggeri leépítés, destrukció – Destruktion, Abbau – fordításaként (Grammatológia, 1967). Derrida dekonstrukciója a metafizika alapstruktúrájának, architektúrájának, nyelvhasználatának, írásmódjának és intézményrendszerének lebontására, elemekre szedésére, rétegekre fejtésére irányul. Hasonlattal élve: a fogalmak lekopaszítására törekszik. A dekonstrukció szakít azzal a hagyománynal, amely az igazságot és a világ hű képét kereste, azt vallja, hogy minden eddigi olvasatot, rendszert le kell bontani (dekonstruálni, "rétegekre bontani") és újra kell értelmezni. Tagadja az értelem- és beszédközpontúságot, és úgy véli, ha nem határozható meg egyetlen, érvényes igazság, akkor a filozófiai megközelítés is csak többféle lehet. A dekonstrukció nem a meglévő fogalmak elvetését jelenti, hanem bizonytalanná tételüket, megkérdőjelezésüket, újraértelmezésüket. A dekonstrukció mint absztrakció annak a tudatosulása, hogy az ember nyelven keresztüli kiemelkedése tulajdonképpen végzetes, mert szükségszerűen saját elpusztulásához vezet. A nyelv a gyakorlatban ugyanis a valóság nevű absztrakciót lényegénél fogva meghamisítja és szembeálítja az összes egyéb módon, például észlelésssel, érzékeléssel stb. szerzett – főleg a igaz és az igazság alapkategóriák körül szerzett kiábrándító tapasztalatával. A dekonstrukció 1968 után az intézményrendszerek, az oktatás, a politika területén kezd hatni: „több mint egy nyelv” tudatosításával (Mémoires pour Paul de Man, 1988). A kilencvenes évektől mint az adás, a vendégszeretet etikája jelenik meg – a dekonstrukció az igazságosság szinonímája. Nietzsche, Freud és Heidegger ebből a szempontból proto-dekonstruktorok voltak. Az amerikai irodalomtudományos dekonstrukció legfontosabb képviselője Paul de Man.
- Il termine “decostruzione” fa il suo ingresso nella storia della filosofia occidentale con il tentativo, da parte di Jacques Derrida, di tradurre linguisticamente e semanticamente l’invito heideggeriano alla Destruktion dei concetti della metafisica. Per quanto l’autore algerino (di famiglia ebrea, di origini spagnole e di lingua francese) si sottragga ad ogni tentativo di definizione della decostruzione, possiamo dire che si tratta di operare un confronto serrato con i testi e gli autori della filosofia occidentale nell’intento di mettere in luce i presupposti impliciti, i pregiudizi nascosti, le contraddizioni latenti della cultura e del linguaggio che non troppo consapevolmente “abitiamo”.
- 脱構築(だつこうちく、仏:déconstruction(デコンストリュクシオン)、英:deconstruction(ディコンストラクション/デコンストラクション))は、「静止的な構造を前提とし、それを想起的に発見しうる」というプラトン以来の哲学の伝統的ドグマに対して、「我々自身の哲学の営みそのものが、つねに古い構造を破壊し、新たな構造を生成している」とする、20世紀哲学の全体に及ぶ大きな潮流のこと。 19世紀まで、論理整合性を重視する英米哲学と、主観性や社会性を問題にする独仏哲学は、それぞれ独自に議論を重ねてきたが、この問題に至り、活発に相互参照と議論交流が起こる。 しかしながら、脱構築という思想においては、「脱構築という思想そのものもまた、つねに脱構築され、つねに新たな意味を獲得していく」ということを意味しており、それぞれの哲学者によって、またその発言の機会によって、主張の主眼が異なる。だが、この不定形さを受容することそのものが、脱構築である。
- Deconstructie is een leeswijze waarmee gepoogd wordt vooronderstellingen te ontdekken in teksten. Het filosofische begrip vond zijn ontstaan in de jaren zestig van de 20e eeuw als reactie op het structuralisme, dat in de eerste helft van de 20e eeuw dominant was geweest in taalkunde, antropologie en literaire kritiek. De Frans-Algerijnse denker Jacques Derrida legt de basis van het begrip "deconstructie" in onder meer La Voix et le Phénomène (1967) en La Dissémination (1972). Derrida's gedachtegang achter deconstructie is dat men de westerse metafysica kan blootleggen door het 'deconstrueren' van de logica ervan. Deconstructie is echter niet zozeer een methode, maar een tekst 'deconstrueert zichzelf', door zijn interne logica. In literaire of filosofische teksten vindt men (schijnbare) tegenstellingen en tegenstrijdigheden, en het deconstrueren van de tekst laat zien in welke mate deze tegengestelde begrippen vervlochten zijn. In de jaren zeventig kregen Derrida's ideeën navolging in de architectuur- en designstroming het deconstructivisme. Ook in de sociale wetenschappen en in de literaire kritiek hebben ze grote invloed.
- Dekonstruksjon er i moderne filosofi, litteraturvitenskap og enkelte samfunnsvitenskapelige fag betegnelsen på en prosess hvor tekster spesielt innen den vestlige filosofiske tradisjonen synes å endre seg og kompliseres når man ser på premissene disse tekstene bygger på, og hvordan de motsier sine egne intensjoner og påstander. Jacques Derrida skapte begrepet i 1960-årene, men mente selv at det var lettere å snakke om hva dekonstruksjon ikke var enn hva det var. Spesielt innen litteraturvitenskap har dekontruksjonen vært sentral i enkelte skoler, kanskje mest berømt er den såkalte Yale-skolen. Selv avviste Derrida at dekonstruksjon var en retning eller skole, men heller en teknikk for å avsløre hva den enkelte teksten og dermed leseren tar for gitt.
- Dekonstrukcja to termin filozoficzny stworzony przez Jacques'a Derridę w 1960 roku. Odnosi się do wielości możliwych interpretacji i odczytań tekstu i języka, w kontekście tego, co sam tekst i język podkreśla jako istotne, ale także tego, co pomija. Jacques Derrida twierdził, że dekonstrukcja nie jest kierunkiem filozoficznym ani nową szkołą myślenia, a jedynie sposobem odbioru tekstu. Komentatorzy i kontynuatorzy Derridy stworzyli jednak charakterystyczny, odrębny nurt w filozofii. Jak twierdził sam Derrida, "nie ma nic poza tekstem" i każdy komentarz na temat dzieła, także pochodzący od autora, jest jedynie przyczynkiem, kolejnym odrębnym tekstem podlegającym interpretacjom, lecz bynajmniej nie uprzywilejowanym. Termin dekonstrukcji nie ma precyzyjnej definicji, także dlatego, że unikał jej sam autor, czerpiąc zarówno z twórczości Heideggera (i jego pojęcia destruktion), jak i z idei Innego u Lévinasa. Choć sam autor terminu nie uważał się za postmodernistę, dekonstrukcja uważana jest za jedno z kluczowych podejść w ramach tego kierunku badań społecznych i filozofii. Ponieważ dekonstrukcja jest także sposobem interpretacji tekstu i kultury, jest obecna zarówno w filozofii, jak i w antropologii, socjologii, a także oczywiście w literaturoznawstwie.
- A desconstrução, conceito elaborado por Jacques Derrida, ou seja, uma crítica de pressupostos dos conceitos filosóficos. A noção de desconstrução surge pela primeira vez na introdução à tradução de 1962 da "Origem da Geometria" de E. Husserl. A desconstrução não significa destruição, mas sim desmontagem, decomposição dos elementos da escrita. A desconstrução serve nomeadamente para descobrir partes do texto que estão dissimuladas e que interditam certas condutas. Esta metodologia de análise centra-se apenas nos textos. Falar de desconstrução dentro da teoria do conhecimento, é falar de Jacques Derrida. Nascido na Argélia em 1930 e falecido em Paris em 2004, está associado ao pós-estruturalismo, ainda que alguns discordem disso. A imagem abaixo que tem o mesmo nome desta doutrina, expressa uma divisão do corpo humano um tanto anacrônica, ou seja, as partes cortadas não seguem um padrão formal, embora não se possa dizer que não houve divisão. Por ser judeu e sofrer com o antisemitismo, Derrida cria que as formações culturais e intelectuais humanas deveriam sofrer uma reinterpretação como elemento fundante de um novo conhecimento: “Não existem fatos, apenas interpretações”. Para Derrida, a desconstrução não quer dizer a destruição, mas sim desmontagem, decomposição dos elementos da escrita conforme indica o texto abaixo: O 'método' da 'desconstrução' suscitou amigos e admiradores nos departamentos das Letras, mas revolta e polêmica no mundo da filosofia canônica, visto como uma ameaça à Metafísica clássica. A aplicação da Desconstrução a um texto filosófico ameaça a leitura verdadeira da verdade da filosofia, tornando-a uma das leituras possíveis, mas não a leitura correta. A famosa frase 'A linguagem se cria e cria mundos', aponta perigosamente para a contingência dogmática do 'Ser' e do 'Significado'. Isso quer dizer que os textos corrompem seus significados tradicionais, criam novos contextos e permitem novas leituras, em um processo contínuo e vertiginoso (WKP, 2008). Os conceitos segundo Derrida estão sofrendo profundas transformações, e isso é tanto inevitável quanto necessário. Quando vemos heróis como Batman ou o Super-Homem, podemos dizer: “não são ambos heróis”. Embora a resposta correta seja sim, um tem super-poderes que nenhum humano tem como voar e emitir raios laser dos olhos, e o outro é a antítese desse tipo de conceito de herói, ou seja, sua desconstrução; uma vez que Batmam tem como super poderes, apenas alguns elementos tecnológicos, além de um desejo de evitar que o mal se instale em sua sociedade londrina (Gothan fica em USA; contudo aqui, Batman representa a velha e órfã Europa). Talvez por isso, Batman expresse uma europa que tem uma história sangrenta, mas que perdeu a chance econômica frente aos super-poderes americanos. O próprio Derrida, acusado de ser obscuro escreve em 1983: “A desconstrução não é um método e não pode ser transformada num método [... ... ] é verdade que em certos círculos a ‘metáfora’ [... ... ] foi capaz de seduzir ou desencaminhar [... ... ]” (apud Fearn, 2004, p. 174). Para Derrida as palavras não têm a capacidade de expressar tudo o que se quer por elas exprimir, de modo que palavras e conceitos não comunicam o que prometem e é nesse ponto que Derrida entra na TC. Para ele as lacunas na escrita e na fala são inevitáveis; é a capacidade de serem modificados no pensamento, na expressão e na escrita que torna os conceitos incompletos. Assim, aquilo que dizemos e ouvimos só será de fato verdade, quando o vermos como algo incompleto e aceitarmos desconstruí-lo; e se não o fizermos, a evolução sócio-tecnológico-produtiva o fará por nós, como já o fez como os dogmáticos conceitos de família, território, afeto, direito e etc. "O 'método' da 'desconstrução' suscitou amigos e admiradores nos departamentos das Letras, mas revolta e polêmica no mundo da filosofia canônica, visto como uma ameaça à Metafísica clássica. A aplicação da Desconstrução a um texto filosófico ameaça a leitura verdadeira da verdade da filosofia, tornando-a uma das leituras possíveis, mas não a leitura correta. A famosa frase 'A linguagem se cria e cria mundos', aponta perigosamente para a contingência dogmática do 'Ser' e do 'Significado'. Isso quer dizer que os textos corrompem seus significados tradicionais, criam novos contextos e permitem novas leituras, em um processo contínuo e vertiginoso. Em A Gramatologia, Derrida apresenta outra tese inovadora e provocante afirmando que a linguagem escrita precede a linguagem oral no ser humano, alicerçada no princípio antiidealista que 'a existência precede a essência'. Para o nosso filósofo o que está 'fora dos livros' é 'marginal', está à 'margem da tradição' e situa-se no 'limite do discurso'. E o 'Mundo' intelectual da Literatura, da Lingüística, da Filosofia, do Direito e da Arquitetura vai lembrá-lo sempre como o filósofo das Teorias Desconstrucionistas."
- Деконструкция (от лат.  de «обратно» и constructio «строю»; «переосмысление») — понятие современной философии и искусства, означающее понимание посредством разрушения стереотипа или включение в новый контекст. Исходит из предпосылки, что смысл конструируется в процессе прочтения, а привычное представление либо лишено глубины (тривиально), либо навязано репрессивной инстанцией автора. Поэтому необходима провокация, инициирующая мысль и освобождающая скрытые смыслы текста, не контролируемые автором. Разработано Жаком Деррида, однако восходит к понятию деструкции Хайдеггера — отрицания традиции истолкования с целью выявления сокрытий смысла. Понятие деконструкции было усилено психоаналитическими, дзэн-буддистскими и марксистскими аллюзиями.
- Dekonstruktion är en filosofisk och litteraturvetenskaplig term med ursprung i poststrukturalismen och den fransk-algeriske filosofen Jacques Derrida. Begreppet dekonstruktion är mångtydigt och Derrida ville aldrig lämna en strikt definition på vad dekonstruktion egentligen är. Men andra har försökt klargöra metodens grundläggande teser. Dekonstruktionen kan beskrivas som ett slags frigörande tolkning av texter som dels försöker avslöja dolda innebörder i texter, dels ge gamla texter nytt liv och ny innebörd genom att de omtolkas och placeras i ett nytt sammanhang och dels försöker den visa hur alla texter bär på inneboende motsägelser som ofta döljs. Eftersom kulturer och språk ständigt förändras går det inte att slå fast att en viss text har en viss betydelse eller att ett specifikt ord syftar på en speciell sak. Detta utnyttjar dekonstruktionen genom att ta upp gamla texter och tolka dem på nytt. Ordet "dekonstruktion" (fr. déconstruction) är en ordlek på orden de-struere ("bryta ner") och con-struere ("bygga upp"). Dekonstruktionen är filosofisk aktivitet som både bryter ner och bygger upp en verklighetsbild. Vi kan jämföra det med att skära ett stycke tyg. När vi klipper tyget i bitar "destruerar" vi det samtidigt som vi konstruerar ett nytt plagg. Ursprungsidéerna liknar poststrukturalismens och fastslår att verkligheten inte kan definieras objektivt. Vår verklighet är bara en tolkning av många. Tolkningen av verkligheten sker med hjälp av vårt språk. Språket kan liknas vid ett "filter" som vi ser verkligheten genom. Vi kan inte skåda verkligheten direkt utan kan bara förstå den genom de ord vi har för att beskriva den. Eftersom språket finns innan vi föds kan vi inte se hur verkligheten ser ut egentligen – eller ens om den existerar. Språket bestämmer hur verkligheten konstrueras och vi är på så vis ett slags "fångar i språket". Genom att vi lär oss språket lär vi oss att se eller "konstruera" vår omvärld på ett visst sätt. Derrida säger i ett känt citat: Il n'y a pas de hors-text ("Det finns ingenting utanför texten", alternativt "Det finns ingenting utomtextligt"). Allt vi läser, ser, tänker, känner och så vidare är ett slags "text" som vi tolkar. Begreppet "text" används alltså i en oerhört vid bemärkelse och refererar inte bara till skrivna texter. Vidare är språket uppbyggt av binära motsatspar. Detta är en föreställning som kommer från antiken men hos Derrida härstammar den närmast från strukturalismen. Motsatsparen i språket förutsätter varandra och det är genom motsatspar vi skapar vår förståelse av världen. Alltså: för att vi ska kunna förstå något måste vi också lära känna dess motsats. För att exempelvis förstå vad ljus är måste vi kunna förstå mörker och för att kunna förstå vad som är verkligt, måste vi kunna förstå begreppet fantasi eller sken. Alla våra begrepp antas vara uppbyggda på detta sätt, exempelvis kultur - natur, förnuft - känsla, man - kvinna osv. Vi kan inte komma fram till en objektiv sanning bakom våra ord (såsom hos exempelvis hos Platon och Aristoteles). "Verkligheten", menar dekonstruktivisterna, behövs inte för att förklara ett begrepp utan det räcker med att känna till motsatserna till begreppet. Inom dekonstruktionen är inte heller målet att komma fram till en sanning. Istället försöker man visa att texter kan ha flera tolkningar och att vår verklighet därför går att förstå på ett oändligt antal sätt. En av de centrala teserna inom dekonstruktionen är att varje text (eller teori, handling, påstående osv. ) bär på en dold del – ett möjligt tillägg eller supplement.. Genom att dekonstruera texten kan vi hitta den dolda delen som texten bygger på. Dekonstruktionen visar hur en text framställer verkligheten och analyserar mer eller mindre dolda grundantaganden i texten. Detta är något som förenar den med diskursanalysen. Vi märker inte den dolda delen eftersom vi tar den som självklar och ser därför inte att den är en nödvändig förutsättning för att vi ska förstå det vi beskriver. Ett sätt för dekonstruktivisten att söka efter den dolda delen är att placera texten i ett nytt sammanhang, exempelvis genom att byta ut ett ord eller förflytta ett föremål i tid och rum. Genom att dekonstruera en text kan man försöka förstå hur den skapats och vilka grundantaganden den vilar på. I regel innebär detta att man inte intresserar sig för om det som texten säger är sant. Fokus ligger istället på hur texten påstår något och hur den skapar och/eller återskapar en diskurs. Att vara osäker på och "destabilisera" texten är en annan del av dekonstruktionen. Utgångspunkten är att vår omvärld rymmer inbyggda motsägelser, men att människan genom sitt sätt att konstruera verkligheten, försöker skyla över motsägelserna och göra världen begriplig. Dekonstruktionen går ut på att visa hur denna "verklighetskonstruktion" går till. Inte bara texter kan dekonstrueras. Genom att dekonstruktionen ser all mänsklig aktivitet som ett slags "texttolkning" kan i stort sett vad som helst dekonstrueras, exempelvis en film ett föremål eller en yrkespraktik.
- Деконструкція — підхід до аналізу тексту, запропонований французьким філософом Жаком Деррідою, суть якого у виявленні в тексті прихованих суперечностей з метою показати можливість неоднозначної його інтерпретації. Дерріда ухиляється від точного визначення деконструкції, оскільки для цього потрібно було б використовувати ту ж мову, яку він критикує. Деконструкція використовується в сучасній філософії та літературній критиці. Підхід здобув популярність в Сполучений Штатах і Європі, ставши складовою частинокю філософії постмодернізму та континентальної філософії.
- 在歐陸哲學與文學批評中,解構主義是一個由法國後結構主義哲學家德希達所創立的批評學派。德希達提出了一種他稱之為解構閱讀西方哲學的方法。大體來說,解構閱讀是一種揭露文本結構與其西方形上本質(Western metaphysical essence)之間差異的文本分析方法。解構閱讀呈現出文本不能只是被解讀成單一作者在傳達一個明顯的訊息,而應該被解讀為在某個文化或世界觀中各種衝突的體現。一個被解構的文本會顯示出許多同時存在的各種觀點,而這些觀點通常會彼此衝突。將一個文本的解構閱讀與其傳統閱讀來相比較的話,也會顯示出這當中的許多觀點是被壓抑與忽視的。 解构主义流派反对结构主义,解构主义认为结构没有中心,结构也不是固定不变的,结构由一系列的差别组成。由于差别在变化,结构也跟随着变化,所以结构是不稳定和开放的。因此解构主义又被称为后结构主义。德里达认为文本没有固定的意义,作品的终极不变的意义是不存在的。 解構分析的主要方法是去看一個文本中的二元對立(比如說,男性與女性、同性戀與異性戀),並且呈現出這兩個對立的面向事實上是流動與不可能完全分離的,而非兩個嚴格劃分開來的類別。而其通常結論便是,這些分類實際上不是以任何固定或絕對的形式存在著的。 解構主義在學術界與大眾刊物中都極具爭議性。在學術界中,它被指控為虛無主義、寄生性太重以及太過瘋狂。而在大眾刊物中,它被當作是學術界已經完全與現實脫離的一個象徵。儘管有這些爭議的存在,解構主義仍舊是一個當代哲學與文學批評理論裡的一股主要力量。
|