Chlothar II (or Chlotar, Clothar, Clotaire, Chlotochar, or Hlothar, giving rise to Lothair; 584 – 629), called the Great (le Grand) or the Young (le Jeune), King of Neustria, and, from 613 to 629, King of all the Franks, was not yet born when his father, King Chilperic I died in 584. His mother, Fredegund, was regent until her death in 597, at which time the thirteen-year-old Chlothar began to rule for himself.

PropertyValue
dbpedia-owl:thumbnail
dbpprop:abstract
  • Chlothar II (or Chlotar, Clothar, Clotaire, Chlotochar, or Hlothar, giving rise to Lothair; 584 – 629), called the Great (le Grand) or the Young (le Jeune), King of Neustria, and, from 613 to 629, King of all the Franks, was not yet born when his father, King Chilperic I died in 584. His mother, Fredegund, was regent until her death in 597, at which time the thirteen-year-old Chlothar began to rule for himself. As king, he continued his mother's feud with Brunhilda, queen of Austrasia, with equal viciousness and bloodshed. In 599, he made war with his cousins, Theuderic II of Burgundy and Theudebert II of Austrasia, who defeated him at Dormelles. At this point, however, the two brothers took up arms against each other. In 605, he invaded Theuderic's kingdom, but did not subdue it. He remained often at war with Theuderic and the latter died in Metz in late 613 while preparing a campaign against him. At that time, Warnachar, mayor of the palace of Austrasia, and Rado, mayor of the palace of Burgundy, abandoned the cause of Brunhilda and her great-grandson, Sigebert II, and the entire realm was delivered into Chlothar's hands. Brunhilda and Sigebert met Chlothar's army on the Aisne, but the Patrician Aletheus, Duke Rocco, and Duke Sigvald deserted the host and the grand old woman and her king had to flee. They got as far as the Orbe, but Chlothar's minions caught up with them by the lake Neuchâtel. Both of them and Sigebert's younger brother Corbo were executed by Chlothar's orders. In that year, Chlothar II became the first king of all the Franks since his grandfather Chlothar I died in 561 by ordering the murder of the infant Sigebert II (son of Theuderic), whom the aging Brunhilda had attempted to set on the thrones of Austrasia and Burgundy, causing a rebellion among the nobility. This led to the delivery of Brunhilda into Chlothar's hands, his thirst for vengeance leading to his formidable old aunt enduring the agony of the rack for three whole days, before suffering a horrific death, dragged to death by an unbroken horse. In 615, Chlothar II promulgated the Edict of Paris, a sort of Frankish Magna Carta that reserved many rights to the Frankish nobles while it excluded Jews from all civil employment for the Crown. The ban effectively placed all literacy in the Merovingian monarchy squarely under ecclesiastical control and also greatly pleased the nobles, from whose ranks the bishops were ordinarily exclusively drawn. Chlothar was induced by Warnachar and Rado to make the mayoralty of the palace a lifetime appointment at Bonneuil-sur-Marne, near Paris, in 617. By these actions, Chlothar lost his own legislative abilities and the great number of laws enacted in his reign are probably the result of the nobles' petitions, which the king had no authority not to heed. In 623, he gave the kingdom of Austrasia to his young son Dagobert I. This was a political move as repayment for the support of Bishop Arnulf of Metz and Pepin I, mayor of the palace of Austrasia, the two leading Austrasian nobles, who were effectively granted semi-autonomy. Chlothar II died in 629 after 45 years on the throne, longer than any other Merovingian dynast save for his grandfather Chlotar I, who ruled from 511 to 561. He left the crown greatly reduced in power and prepared the way for the rise of the mayors and the rois fainéants. The first wife of Chlothar II was Haldetrude (ca 575–604). She was the mother of Dagobert I. Chlothar's second wife was Bertrada. His third wife was Sichilde, who bore him Charibert II and a daughter, Oda.
  • Chlothar II. , (* 584; † zwischen 18. Oktober 629 und 8. April 630), genannt der Junge, aus dem Geschlecht der Merowinger war König der Franken von 584 bis 629. Chlothar war wenige Monate alt, als sein Vater Chilperich I. 584 ermordet wurde. Seine Mutter, Königin Fredegunde, verwaltete das Königreich bis zu ihrem Tod im Jahr 597. Sein Onkel Guntram I. , König des burgundischen Teilreichs, adoptierte ihn. Im Alter von 13 Jahren bestieg er den Thron. Chlothar siegte 613 über Brunichild (Brunhilde), die Königin von Austrasien und Burgund und ließ sie hinrichten. Damit war Chlothar II. seit dem Tod seines Großvaters der erste König über das gesamte Frankenreich. Allerdings musste er im Jahre 614 dem fränkischen Adel, der entscheidend zu seinem Sieg über Brunhilde beigetragen hatte, im Edictum Chlotharii wichtige Zugeständnisse machen. Damit legte er den Grundstein für den späteren Aufstieg der Hausmeier, insbesondere der Karolinger. 623 übergab Chlothar das Königreich Austrasien seinem Sohn Dagobert I.. Chlothar starb im Winterhalbjahr 629/630 und wurde in Paris in der Kirche St. Vincent beerdigt.
  • Clotari II (Chlothachar), dit el Gran (le Grand) o el Jove (le Jeune), va ser rei merovingi de Nèustria i, des del 613 fins a la seva mort, rei de tots els francs.
  • Clotario II, rey de Neustria, París y finalmente de los francos. Hijo de Chilperico I y Fredegunda. Padre de Dagoberto I.
  • Klotar II oli Neustrian kuningas 584–629 ja koko frankkien valtakunnan kuningas 613–629. Hän oli Kilperik I:n ja Fredegundan poika. Klotar oli vasta lapsi, kun hänen isänsä Kilperik I murhattiin. Klotar ja hänen äitinsä Fredegunda joutuivat pakenemaan Fredegundan vanhaa vihollista, Austrasian leskikuningatar Brunhildea. He pääsivät Burgundin kuninkaan Guntramin suojelukseen. Guntramin kuoltua 592 Brunhilden poika, Austrasian kuningas Kildebert II, hyökkäsi Klotaria vastaan, mutta Klotarin joukot torjuivat hyökkäyksen. Klotar onnistui sittemmin anastamaan alueita Kildebertin seuraajilta Teodebert II:lta ja Teoderik II:lta, mutta joutui muutaman vuoden päästä luovuttamaan suurimman osan hallitsemastaan alueesta heille. Teoderik II kuoli 613, ja Brunhilde yritti nostaa Austrasian valtaistuimella Teoderikin alaikäisen pojan Sigebert II:n. Austrasian ylimystö oli kuitenkin jo kyllästynyt Brunhilden vallanhimoon, ja he pyysivät Klotarin apuun. Klotar valloitti sekä Austrasian että Burgundin ja käski surmata Brunhilden ja Sigebertin. Tämän jälkeen Klotar oli kaikkien frankkien kuningas. Vaikka Klotar yhdistikin koko frankkien valtakunnan yhden kuninkaan alle, hän säilytti Austrasiassa, Neustriassa ja Burgundissa oman hallinnon ja omat major domukset. .
  • Clotaire II, dit le Jeune, est roi de Neustrie de 584 à 613 et roi des Francs de 613 à 629, après la conquête du royaume d'Austrasie. Il est le fils de Chilpéric I, roi de Neustrie, et Frédégonde.
  • Chlotarius II was een zoon van Chilperik I en Fredegonde. Hij werd geboren in het voorjaar van 584 en was drie maanden oud toen zijn vader werd vermoord. Hierdoor was hij bijna zijn gehele leven een Frankische koning, gedurende zijn minderjarigheid met zijn moeder als regentes.
  • Merovingernes dynasti Frankernes konge Konger av Neustria Konger av Austrasia Pharamond 410–426 Clodio 426–447 Merovech 447–458 Childerik I 458–481 Klodvig I 481–511 Childebert I 511–558 Klotar I 511–561 Clodomer 511–524 Teoderik I 511–534 Teodebert I 534–548 Teodebald I 548–555 Klotar I 558–561 Charibert I 561–567 Chilperik I 561–584 Klotar II 584–629 Guntram 561–592 Childebert II 592–595 Teoderik II 595–613 Sigibert II 613 Sigibert I 561–575 Childebert II 575–595 Teodebert II 595–612 Teoderik II 612–613 Sigibert II 613 Klotar II 613–629 Dagobert I 623–629 Dagobert I 629–639 Charibert II 629–632 Chilperik 632 Klodvig II 639–658 Klotar III 658–673 Teoderik III 673 Childerik II 673–675 Teoderik III 675–691 Sigibert III 634–656 Childebert den adopterte 656–661 Klotar III 661–662 Childerik II 662–675 Klodvig III 675–676 Dagobert II 676–679 Teoderik III 679–691 Klodvig IV 691–695 Childebert III 695–711 Dagobert III 711–715 Chilperik II 715–720 Klotar IV 717–720 Teoderik IV 721–737 Childerik III 743–751 Klotar II, kalt den store (le Grand) eller den unge (le Jeune), var konge av Neustria og fra 613–629 frankernes enekonge. Han var enda ikke født da hans far, kong Chilperik I døde i 584. Hans mor, dronning Fredegund, var regent til hun døde i 597 da den tretten år gamle Klotar startet sitt eget styre. Som konge fortsatte han sin mors feide med dronning Brunhilda av Austrasia med samme intensitet og blodutgytelse. Han gikk til krig med sine fettere, Teoderik II av Burgund og Teodebert II av Austrasia, som beseiret ham ved Dormelles. På dette tidspunktet gikk de to brødrene til krig mot hverandre. I 605 invaderte han Teoderiks kongedømme, men klarte ikke å underlegge seg det. Han forble ofte i krig med Teoderik og da Teoderik døde i Metz sent i 613 mens han forberedte en kampanje mot ham. Warnakar, major domus (rikshovmester) i Austrasia, og Rado, rikshovmester i Burgund, forlot Brunhilda og hennes oldebarn, Sigibert II, og hele riket ble gitt i Klotars hender. Brunhilda og Sigibert møtte Klotars hær ved Aisne, men patriseren Aleteus, hertug Rocco og hertug Sigvald deserterte og den gamle kvinnen og hennes unge konge måtte flykte. De kom seg til Orbe, men Klotars treller tok dem igjen ved innsjøen Neuchâtel. Begge samt Sigiberts yngre bror Corbo ble henrettet på Klotars ordre. Samme år ble Klotar II den første enekonge av frankerne siden hans bestefar Klotar I døde i 561 ved å beordre drapet på spedbarnet Sigibert II (Teoderiks sønn), som den aldrende Brunhilda forsøkte å sette på tronene til Austrasia og Burgund, noe som førte til opprør blant adelsmennene. Dette førte til at Brunhilda ble levert i Klotars hender. Hans hevnlyst førte til at han plasserte sin gamle ruvende tante i strekkbenk i tre hele dager, før hun led en grusom død, fastlenket mellom fire hester som ble pisket i ulike retninger og som til slutt rev henne i stykker. Klotar II innførte Paris-ediktet, et slags frankisk Magna Carta som reserverte mange retter til den frankiske adelen mens den ekskluderte jøder fra alle embeter under kronen. Denne ekskluderingen plasserte i praksis all lese- og skriveferdigheter i det merovingiske monarkiet under geistlig kontroll og gledet også adelen stort, da det som oftest var adelsmenn som ble satt til biskoper. Warnaker og Rado fikk Klotar til å gjøre hovmennene til en livstidsutnevnelse ved Bonneuil-sur-Marne, nær Paris, i 617. Gjennom disse gjerningene, mistet Klotar sin egen lovgivende myndighet og det store antallet lover som ble innført i hans styre er antagelig resultatet av adelsmennenes forslag som kongen ikke hadde autoritet til å nekte. Han gav kongedømmet Austrasia til sin unge sønn Dagobert I i 623. Dette var et politisk trekk som takk for biskop Arnulf av Metz' og Pippin Is, hoffmester i palasset i Austrasia, støtte. De to var ledende austrasiske adelsmenn som i praksis ble gitt en semiautonom status. Klotar II døde i 629 etter 45 år på tronen, lengre enn noen andre monarker fra merovingerdynastiet. Han etterlot kronen med mye mindre makt og forberedt for rikshovmestrenes fremkomst og rois fainéants.
  • Chlotar II z dynastii Merowingów – syn Fredegundy, dzielnicowy król Franków, panował w Neustrii i Paryżu. Wstępując na tron Neustrii był zaledwie 4 miesięcznym dzieckiem. Dlatego w jego imieniu rządy regencyjne sprawowała jego matka, Fredegunda. By zapewnić synowi tron, zaprosiła do Paryża króla Burgundii Guntramna. W Paryżu Guntramn uznał prawość krwi Chlotara II. Wziął też udział w chrzcie Chlotara, który miał miejsce w kościele parafialnym w Nantrre. Wziąwszy pod opiekę Chlotara, Guntramn nie pozwolił ambitnej Fredegundzie na pozostanie w Paryżu i odesłał ją w okolice Rouen. W roku 592 Guntramn zmarł. Zgodnie z porozumieniem w Andelot, władzę w Burgundii przejął król Austrazji Childebert II. Cztery lata później, gdy i on zmarł, 12-letni Chlotar II i Fredegonda zajęli Paryż. Stało się to powodem zbrojnej interwencji Teudeberta II, następcy Childeberta II na tronie Austrazji. Wspierał go jego brat, władający Burgundią, Teodoryk. W roku 596 wojska austrazyjskie i burgundzkie podeszły pod Laffaux nieopodal Soissons. W rozegranej tu bitwie poniosły druzgocącą klęskę. Tryumfował Chlotar. W roku 597 zmarła śmiercią naturalną Fredegunda. Została pochowana w kościele Saint-Germain-des-Pres w Paryżu. Tymczasem sojusz braci (Teudeberta II austrazyjskiego i Teodoryka burgundzkiego) nadal zagrażał Chlotarowi. W roku 600, w bitwie nad Orvanną, wojska neustryjskie poniosły klęskę. Burgundowie i Austrazyjczycy spustoszyli miasta i wsie nad Sekwaną. Chlotar zgodził się przystać na ugodę na warunkach zwycięzców. Pozostawili oni w jego rękach obszar między Sekwaną, Oise i Kanałem La Manche. Resztę Neustrii podzielono między Austrazję i Burgundię. Po tych wydarzeniach sojusz Teudeberta z Teodorykiem uległ zachwianiu. Powodem była obawa neustryjskich możnych przed wpływami Brunhildy, która miała ogromny wpływ na Teodoryka w Burgundii i posiadała dawne wpływy w Austrazji. Pod ich naciskiem Teudebert odmówił pomocy Burgundii, na którą Chlotar ruszał z wyprawą zbrojną. Istotnie, w roku 607 wojska Chlotara wtargnęły do Burgundii ale poniosły klęskę pod Etampes. W 612 Teuderyk zabrał Teudebertowiw Austrazję a jego samego pozbawił tronu. Mając Burgundię, Austrazję i część Neustrii, Teuderyk snuł plan zajęcia dzielnicy Chlotara II i całkowitego zjednoczenia ziem frankijskich. Zmarł jednak na dezynterię w Metz w 613 roku. Tron Chlotara został uratowany. Władzę w Austrazji przejął 10 letni Sigebert, nieślubny syn Teuderyka. Stało się tak z woli Brunhildy, babki nowego króla, wbrew woli austrazyjskich możnych, którym przewodzili wówczas: Pepin z Landen i biskup Metzu Arnulf. Możni wezwali więc na tron Austrazji Chlotara II. Na czele wojsk Chlotar ruszył do Austrazji i dotarł do Koblencji. Austrazyjskie wojska rozeszły się bez walki. Brunhilda i Sigibert II schronili się w Wormacji dokąd Brunhilda wezwała oddziały Turyngów i Sasów. Oboje nie doczekali pomocy, ponieważ Burgundowie wydali ich Chlotarowi. Chlotar kazał stracić Brunhildę, którą przywiązano do końskiego ogona i wleczono tak długo aż zmarła. W ten sposób Chlotar zjednoczył królestwa frankijskie. Podczas soboru w Paryżu 10 października 614 roku wydał tzw. Edictum Chlotari (Edykt Chlotara) - porównywalny z Magna Charta Libertatum - w którym zrezygnował ze sporych uprawnień korony. Wraz z wydaniem tego dokumentu jedynym faktycznym władcą stała się szlachta, szczególnie austrazyjska bardziej nieugięta wobec korony niż szlachta Neustrii i Burgundii. Polityka państwa przeniosła się na wschód. Powstał pierwszy ośrodek oporu przeciw królowi jako że austrazyjscy możnowładcy zmusili Chlotara II w roku 623 do ustanowienia swego nieletniego syna Dagoberta austrazyjskim królem dzielnicowym by mogli rządzić w jego imieniu jako regenci. Małżeństwa i potomstwo Chlotar był trzy razy żonaty: 1. do 599 Heldetruda, † przed 613, pochowana w Rouen 2. Bertetruda, † 618, pochowana Saint Vincent w Paryżu 3. Sigihilda, wspomiana w 625/626 Z pierwszego małżeństwa miał troje dzieci: Meroweusz,604 poświadczony Syn, † po 613 Dagobert I. * Z drugiego małżeństwa miał jeszcze syna, Charibert II. Ponadto, Emma, żona króla Kentu Eadbalda była jego córką
  • Clotário II (em francês Clotaire II), chamado o Grande ou o Jovem, rei de Nêustria e a partir de 613 a 629 rei de todos os francos. Ainda não havia nascido quando seu pai, o rei Chilperico I, morreu em 584. Sua mãe, a rainha Fredegunda, foi regente até morrer em 597, passando então Clotário II a governar aos 13 anos. Como rei, ele continuou a contenda de sua mãe com a rainha Brunilda com igual crueldade e derramamento de sangue. Em 599, ele entrou em guerra contra seus primos, Teodorico II da Borgonha e Teodeberto II da Austrásia, que o derrotaram em Dormelles. A partir daí, no entanto, os dois irmãos entraram em guerra entre si. Em 605, ele invadiu o reino de Teodorico, mas não o subjugou. Clotário manteve o estado de guerra com Teodorico até este morrer em em Metz em 613 enquanto preparava uma campanha na guerra entre eles. Nesse momento, Warnachar, prefeito do palácio de Austrásia, e Rado, prefeito do palácio da Borgonha, abandonaram a causa de Brunilda e de seu bisneto, Sigeberto II, e o reino inteiro foi entregue nas mãos de Clotário. Brunilda e Sigeberto encontraram o exército de Clotário em Aisne, mas o patrício Aleteu, o duque Rocco e o duque Sigivaldo abandonaram seu senhor e sua bisavó, levando seu rei a ter que fugir. Nesse ano (613), Clotário II tornou-se o primeiro rei de todos os francos desde seu avô Clotário I morto em 561 por ordenar a morte de Sigeberto II (filho de Teodorico), a quem Brunilda tinha tentado colocar no trono de Austrásia e da Borgonha, causando uma rebelião entre os nobres. Isto levou à entrega de Brunilda a Clotário e seu desejo de vingança levou sua temível tia à prolongada agonia da tortura por três dias, antes de uma morte horrível, acorrentada entre quatro cavalos que foram açoitados em quatro direções, rasgando o seu corpo. Em 615, Clotário II promulgou o Édito de Paris, uma espécie de Magna Carta que reservava muitos direitos aos nobres francos enquanto escluía os judeus de qualquer trabalho ou atividade civil para a Coroa. A proibição efetivamente estabeleceu que toda a alfabetização na monarquia merovíngia estaria sob controle eclesiástico e também englobaria a nobreza, que geralmente fornecia os candidatos a bispo. Clotário foi induzido por Warnachar e Rado a tornar a prefeitura do palácio uma nomeação vitalícia em Bonneuil-sur-Marne, proximo a Paris, em 617. Por estas ações, Clotário perdeu sua própria capacidade legislativa e o grande número de leis promulgadas no seu reino são provavelmente o resultado de petições da nobreza, que o rei sem ter autoridade acatou. Em 623, ele entregou o reino da Austrásia para seu filho mais jovem Dagoberto I. Isto foi um ato político como recompensa pela ajuda do bispo Arnulfo de Metz e de Pepino I, prefeito do palácio da Austrásia, os dois liderando a nobreza austrasiana, a quem efetivamente foi concedida uma semi-autonomia. Clotário II morreu em 629 após 45 anos de reinado, o mais longo da dinastia merovíngia. Ele deixou a coroa com o poder enormemente reduzido e preparou o caminho para a ascensão dos prefeitos do palácio e para o surgimento dos rois fainéants.
  • Файл:Clotaire II Lombards. jpg Хлотарь II и послы короля лангобардов Хлотарь II (фр. Chlothar, Chlotar, Clothar, Clotaire, Chlotochar, Hlothar), — король франков из династии Меровингов. Хлотарь II по прозвищу Великий (le Grand) или Младший (le Jeune) был сыном короля Хильперика I и Фредегонды, внуком Хлотаря I. Правил в Нейстрии, а с 613 г. — король всех франков. Имя Хлотарь в переводе со старо-германского означает «Имеющий знаменитую армию».
  • För andra betydelser, se Chlothar (olika betydelser) Chlothar II var ännu inte född då hans far Chilperik I av Neustrien dog 548 men föddes senare samma år. Hans mor, drottning Fredegund, skötte rikets affärer fram till sin död 597. Vid tretton års ålder tillträdde Chlothar II som regent. Genom att låta mörda Sigibert II, kung över Austrasien och Burgund blev Chlothar II 615 den första kungen över hela frankerriket sedan hans farfar Chlothar I avlidit 561. 615 utlyste Chlothar II ediktet i Paris, en frankisk motsvarighet till Manga Charta som förbehöll den frankiska adeln många rättigheter samtidigt som den exkluderade judar från anställning hos kronan. Ediktet innebar att alla lärda i det merovingiska riket hamnade under kyrklig jurisdiktion, vilket föll adeln i smaken eftersom det endast var ur deras skara som biskopar valdes. 623 gav han kungadömet Austrasien till sin son Dagobert I, ett politiskt drag som innebar ett återgäldande av det stöd som han fått av de två ledande personligheterna i Austrasien, biskopen Arnulf av Metz och Pippin I, maior domus i Austrasien, och i praktiken innebar omfattande autonomi. Chlothar II dog 629.
dbpprop:after
dbpprop:hasPhotoCollection
dbpprop:relatedInstance
dbpprop:rows
  • 2 (xsd:integer)
dbpprop:sHouProperty
dbpprop:wikiPageUsesTemplate
rdf:type
rdfs:comment
  • Chlothar II (or Chlotar, Clothar, Clotaire, Chlotochar, or Hlothar, giving rise to Lothair; 584 – 629), called the Great (le Grand) or the Young (le Jeune), King of Neustria, and, from 613 to 629, King of all the Franks, was not yet born when his father, King Chilperic I died in 584. His mother, Fredegund, was regent until her death in 597, at which time the thirteen-year-old Chlothar began to rule for himself.
  • Chlothar II. , (* 584; † zwischen 18. Oktober 629 und 8. April 630), genannt der Junge, aus dem Geschlecht der Merowinger war König der Franken von 584 bis 629. Chlothar war wenige Monate alt, als sein Vater Chilperich I. 584 ermordet wurde. Seine Mutter, Königin Fredegunde, verwaltete das Königreich bis zu ihrem Tod im Jahr 597. Sein Onkel Guntram I. , König des burgundischen Teilreichs, adoptierte ihn. Im Alter von 13 Jahren bestieg er den Thron.
  • Clotari II (Chlothachar), dit el Gran (le Grand) o el Jove (le Jeune), va ser rei merovingi de Nèustria i, des del 613 fins a la seva mort, rei de tots els francs.
  • Clotario II, rey de Neustria, París y finalmente de los francos. Hijo de Chilperico I y Fredegunda. Padre de Dagoberto I.
  • Klotar II oli Neustrian kuningas 584–629 ja koko frankkien valtakunnan kuningas 613–629. Hän oli Kilperik I:n ja Fredegundan poika. Klotar oli vasta lapsi, kun hänen isänsä Kilperik I murhattiin. Klotar ja hänen äitinsä Fredegunda joutuivat pakenemaan Fredegundan vanhaa vihollista, Austrasian leskikuningatar Brunhildea. He pääsivät Burgundin kuninkaan Guntramin suojelukseen.
  • Clotaire II, dit le Jeune, est roi de Neustrie de 584 à 613 et roi des Francs de 613 à 629, après la conquête du royaume d'Austrasie. Il est le fils de Chilpéric I, roi de Neustrie, et Frédégonde.
  • Chlotarius II was een zoon van Chilperik I en Fredegonde. Hij werd geboren in het voorjaar van 584 en was drie maanden oud toen zijn vader werd vermoord. Hierdoor was hij bijna zijn gehele leven een Frankische koning, gedurende zijn minderjarigheid met zijn moeder als regentes.
  • Chlotar II z dynastii Merowingów – syn Fredegundy, dzielnicowy król Franków, panował w Neustrii i Paryżu. Wstępując na tron Neustrii był zaledwie 4 miesięcznym dzieckiem. Dlatego w jego imieniu rządy regencyjne sprawowała jego matka, Fredegunda. By zapewnić synowi tron, zaprosiła do Paryża króla Burgundii Guntramna. W Paryżu Guntramn uznał prawość krwi Chlotara II. Wziął też udział w chrzcie Chlotara, który miał miejsce w kościele parafialnym w Nantrre.
  • Clotário II (em francês Clotaire II), chamado o Grande ou o Jovem, rei de Nêustria e a partir de 613 a 629 rei de todos os francos. Ainda não havia nascido quando seu pai, o rei Chilperico I, morreu em 584. Sua mãe, a rainha Fredegunda, foi regente até morrer em 597, passando então Clotário II a governar aos 13 anos. Como rei, ele continuou a contenda de sua mãe com a rainha Brunilda com igual crueldade e derramamento de sangue.
  • Файл:Clotaire II Lombards. jpg Хлотарь II и послы короля лангобардов Хлотарь II (фр. Chlothar, Chlotar, Clothar, Clotaire, Chlotochar, Hlothar), — король франков из династии Меровингов. Хлотарь II по прозвищу Великий (le Grand) или Младший (le Jeune) был сыном короля Хильперика I и Фредегонды, внуком Хлотаря I.
  • För andra betydelser, se Chlothar (olika betydelser) Chlothar II var ännu inte född då hans far Chilperik I av Neustrien dog 548 men föddes senare samma år. Hans mor, drottning Fredegund, skötte rikets affärer fram till sin död 597. Vid tretton års ålder tillträdde Chlothar II som regent. Genom att låta mörda Sigibert II, kung över Austrasien och Burgund blev Chlothar II 615 den första kungen över hela frankerriket sedan hans farfar Chlothar I avlidit 561.
rdfs:label
  • Chlothar II
  • Chlothar II.
  • Clotari II
  • Clotario II
  • Klotar II
  • Clotaire II
  • Clotario II
  • Chlotharius II
  • Klotar II
  • Chlotar II
  • Clotário II
  • Хлотарь II
  • Chlothar II
owl:sameAs
skos:subject
foaf:depiction
foaf:page
is dbpprop:disambiguates of
is dbpprop:father of
is dbpprop:predecessor of
is dbpprop:redirect of
is owl:sameAs of