| dbpprop:abstract
| - Chinese or the Sinitic language(s) is a language family consisting of languages mutually unintelligible to varying degrees. Originally the indigenous languages spoken by the Han Chinese in China, it forms one of the two branches of Sino-Tibetan family of languages. About one-fifth of the world’s population, or over one billion people, speak some form of Chinese as their native language. The identification of the varieties of Chinese as "dialects" instead of "languages" is considered inappropriate by linguists and Sinologists. Spoken Chinese is distinguished by its high level of internal diversity, although all spoken varieties of Chinese are tonal and analytic. There are between seven and thirteen main regional groups of Chinese, of which the most spoken, by far, is Mandarin, followed by Wu, Min and Cantonese . Most of these groups are mutually unintelligible, although some, like Xiang and the Southwest Mandarin dialects, may share common terms and some degree of intelligibility. Chinese is classified as a macrolanguage with 13 sub-languages in ISO 639-3, though the identification of the varieties of Chinese as multiple "languages" or as "dialects" of a single language is a contentious issue. The standardized form of spoken Chinese is Standard Mandarin, based on the Beijing dialect, which is part of a larger group of North-Eastern and South-Western dialects, often taken as a separate language, see Mandarin Chinese for more, this language can be referred to as 官话 Guānhuà or 北方话 Běifānghuà in Chinese. Standard Mandarin is the official language of the People's Republic of China and the Republic of China, as well as one of four official languages of Singapore. Chinese—de facto, Standard Mandarin—is one of the six official languages of the United Nations. Of the other varieties, Standard Cantonese is common and influential in Guangdong Province and Cantonese-speaking overseas communities, and remains one of the official languages of Hong Kong and of Macau . Hokkien, part of the Min language group, is widely spoken in southern Fujian, in neighbouring Taiwan and in Southeast Asia . (en)
- Kinesisk er en sproggruppe i den sino-tibetanske sprogfamilie, hvor mandarin er det sprog eller den dialekt der har flest sprogbrugere. Andre store kinesiske sprog:Gan, Wu, min, hokkien, hakka, xiang, kantonesisk. (da)
- El chino es una familia de lenguas estechamente emparentadas, también conocida académicamente como familia sinítica. Conforma una de las dos ramas de las lenguas sino-tibetanas. Unos 1,2 mil millones de personas tienen como lengua nativa alguna forma del chino: sólo el mandarín posee cerca de 885 millones de hablantes maternos, por encima de cualquier otro idioma del mundo. El chino hablado es distinguido por su alto nivel de diversidad interna, aunque todas sus variedades son tonales y analíticas. Hay entre seis y doce principales grupos regionales del chino, de los cuales el mayor es con diferencia el mandarín, seguido del wu, el min y el cantonés . Muchos de estos grupos son mutuamente ininteligibles, aunque algunos pueden compartir términos y algún grado de inteligibilidad. El chino es clasificado como macrolengua con trece sublenguas en IS 639-3, aunque la identificación de las variedades del chino como múltiples lenguas o dialectos es un tema controvertido. La forma estandarizada del chino hablado es el mandarín estándar, basado en el dialecto de Pekín: éste es el idioma oficial de la República Popular de China y de Taiwán, así como una de las cuatro lenguas oficiales de Singapur. El chino –de hecho, el mandarín estándar– es además una de las seis lenguas oficiales de la ONU. De las otras variedades, el cantonés estándar es común e influyente en las comunidades cantonés-parlantes de ultramar, y permanece como una de las lenguas oficiales de Hong Kong y de Macao . El min del sur, parte del grupo lingüístico min, es ampliamente hablado en el sur de Fujian, Taiwán y el Sureste Asiático. (es)
- Die chinesischen oder sinitischen Sprachen bilden einen der beiden Primärzweige der sinotibetischen Sprachfamilie, der andere Primärzweig sind die tibetobirmanischen Sprachen. Chinesische Sprachen werden heute von ca. 1,2 Milliarden Menschen gesprochen, von denen die meisten in der Volksrepublik China und der Republik China (Taiwan) leben. In vielen Ländern, vor allem in Südostasien, gibt es größere chinesischsprachige Minderheiten. Die chinesische Sprache mit der größten Anzahl an Sprechern ist das Hochchinesische, das oft einfach als „Chinesische Sprache“ bezeichnet wird. (de)
- Kiina - 汉语, perinteisin merkein 漢語 (hànyǔ, eli Han-kansan kieli) tai 中文 tai taiwanilaisen nimityksen mukaan 国语, perinteisin merkein 國語 (guóyǔ, eli valtion kieli) - on maailman puhutuin kieli, äidinkielenään sitä puhuu lähes miljardi ihmistä - noin viidesosa maailman väestöstä puhuu kiinansukuista kieltä. Puhujia on pääasiassa Kiinassa, Taiwanissa sekä useissa muissa Kaukoidän sekä Tyynen valtameren rantavaltioissa Yhdysvallat mukaan luettuna. Kiina kuuluu sinotiibetiläisiin kieliin, joita kiinan lisäksi ovat mm. tiibet ja burma. Tästä kielikunnasta kiina kuuluu siniittisiin kieliin. (fi)
- Les langues chinoises (. Dans leur caractère le plus universel, on considère la langue écrite (», même si d'autres groupes ethniques ont progressivement adopté cette langue. Les différents parlers peuvent être considérées comme langue (|t=話|p=Huà}}</ref>). Le statut d'un parler comme langue ou dialecte est souvent sujet à controverses en l'absence de références écrites à la prononciation. (fr)
- La lingua cinese hanyu 汉语/漢語 pinyin hànyǔ – "lingua cinese parlata" o zhongwen 中文/中文 pinyin zhōngwén – "lingua cinese scritta" è una lingua tonale e fa parte della famiglia delle lingue sino-tibetane. Anche se il cinese è considerato spesso per motivi culturali come una sola lingua, la sua variazione regionale è paragonabile a quella delle lingue romanze. Nonostante ciò, tutti gli utenti delle varietà parlate di cinese hanno usato sempre una lingua scritta convenzionale comune che, fin dall'inizio del XX secolo, è stata chiamata "cinese vernacolare", ed è basata su un insieme quasi identico di caratteri. È divisa in otto dialetti molto diversi tra loro ed il principale di questi è il mandarino standard, che è la lingua con il maggior numero di parlanti al mondo: più di un miliardo. Il governo della Repubblica Popolare Cinese preme per la diffusione di una lingua comune basata sul mandarino.Il cinese è una lingua tonale, isolante, con un grande numero di parole omofone e di parole composte. Circa un quinto della popolazione mondiale parla una forma di cinese come lingua madre. La lingua cinese, parlata sotto forma di mandarino standard, è la lingua ufficiale della Repubblica Popolare Cinese e della Repubblica di Cina sotto Taiwan, nonché una delle quattro lingue ufficiali di Singapore ed una delle sei lingue ufficiali delle Nazioni Unite. Parlato sotto forma di cantonese standard, il cinese è una delle lingue ufficiali di Hong Kong e di Macao . I termini ed i concetti usati da un cinese per pensare alla lingua sono differenti da quelli usati in Occidente, in parte a causa degli effetti di unificazione dei caratteri cinesi usati nella scrittura ed in parte a causa delle differenze nell'evoluzione politica e sociale della Cina in confronto all'Europa. Dopo la caduta dell'Impero Romano, infatti, l'Europa fu spezzettata in piccole nazioni, le cui identità sono state definite spesso dalla lingua; la Cina cercò invece di conservare l'unità culturale e politica ed ha introdotto una lingua scritta comune durante la sua intera storia, malgrado le diversità reali nella lingua parlata, paragonabili a quelle delle lingue europee. Di conseguenza, i cinesi fanno una distinzione netta fra scritto e parlato . Il concetto di combinazione distinta ed unificata delle forme scritte e parlate della lingua è molto meno forte in Cina che in Occidente. Un linguaggio scritto uniforme continua ad essere usato (con poche eccezioni) al posto di versioni scritte di linguaggi parlati. (it)
- 中国語（ちゅうごくご）は、シナ・チベット語族に属する言語で、中華人民共和国・中華民国（台湾）のほかに、シンガポールなどの東南アジアや、日本、アメリカなどの世界各国にいる華僑・華人たちの間で話されている。ギネスブックによれば「現存する世界最古の言語」である。 中国語の各方言はシナ・チベット語族に属し、中国祖語をもとに、タイ諸語などの南方諸語やモンゴル語、満州語など北のアルタイ諸語の発音、語彙、文法など特徴を取り込みながら分化したと考えられている。その特徴として、声調を持ち、孤立語で、単音節言語であることが挙げられる (Columbia University Press, 2004) が、現代北方語（普通話を含む）は元代以降、かなりの程度アルタイ化したため必ずしも孤立語的、単音節的ではない。 (ja)
- Chinees of Chinese talen is een verzamelnaam voor een groep talen die samen de Sinitische tak van de Sino-Tibetaanse taalfamilie vormen. Meestal bedoelt men met Chinees het standaardmandarijn, de officiële taal van de Volksrepubliek China, van Taiwan en van Singapore. Die standaardtaal is gebaseerd op het Beijinghua, het Pekingdialect van het Mandarijn, de grootste van de Chinese talen. Feitelijk kan men het Chinees beschouwen als een macrotaal, die wordt gesproken door ongeveer 1,22 miljard mensen, met name in China, Taiwan, maar ook in andere landen van het Verre Oosten, waaronder Maleisië, Thailand, Indonesië en Singapore. Ook wordt de taal gesproken door vele overzeese Chinezen.De Chinese talen bestaan al heel lang, er zijn al geschriften teruggevonden van meer dan 2500 jaar geleden en Chinese karakters op orakelbotten die nog ouder zijn.*Sino-Tibetaanse talen Chinese talenEr zijn tien Chinese talen die onderdeel zijn van de Chinese macrotaal: Mandarijn Wu Ke (Hakka) Min Yue Xiang Gan Jin Pinghua HuiVerder zijn er nog vijf Chinese talen die nog niet door linguïsten zijn ingedeeld: Waxianghua 瓦乡话 Xiangnantuhua 湘南土话 Yuebeituhua 粤北土话 Danzhouhua 儋州话 Junhua 军话Deze talen kunnen worden geschreven met behulp van Chinese karakters, Hanzi. Daarnaast zijn er talen zoals het Yi die ook in China gesproken worden. Lijstje van rang van de talen die in de wereld worden gesproken: Beifanghua 北方话: 1 Wuyu 吴语: 12 Yueyu 粤语: 18 Minyu 闽语: 22 Kejiahua (Hakka) 客家话: 33 (nl)
- Det kinesiske språk hører til den sinotibetanske språkfamilien. 20 % av verdens befolkning har kinesisk som morsmål, og det er dermed det språket med flest morsmålsbrukere i verden. Det kinesiske språket er det offisielle språket i Folkerepublikken Kina og Republikken Kina, og er ett av fire offisielle språkene i Singapore, og ett av de seks offisielle språk i FN. Avhengig av klassifiseirngsmetode, er det mellom seks og tolv språkgrupper innen Kina. Generelt er dialektforskjellene relativt små i Nord-Kina, mens i sør er språkforskjellene ofte så store at de er gjensidig uforståelige. De største språkgruppene er Mandarin, Wu og Kantonesisk . Påvirkning fra skolesystemet og TV har ført til at nesten alle kinesere forstår Mandarin som er å regne som «rikskinesisk» selv om de snakker sin lokale variant av kinesisk til daglig. Skriftspråket har vært en samlende faktor i kinesisk historie. Etter om lag 1500 års bruk med mange varianter ble tegnene standardisert under Qín-dynastiet på 220-tallet f.v.t. Språket basert på skriftlig kinesisk ble kjent som «Klassisk kinesisk» og ble i 2000 år brukt i embetsverk og litteratur. I likhet med Latin i Europa fjernet klassisk kinesisk seg mer og mer fra talemålet slik at det krevde mange års trening å beherske dette kunstspråket. På 1900-tallet kom det i gang en reformbevegelse der en ønsket å samordne talemålet og skriftspråket. Et av resultatene av dette ble en språkreform på 1950-tallet. Da ble antallet strøk redusert i de fleste skrifttegn. De klassiske skifttegnene ble kalt «Tradisjonelle», og ble fortsatt brukt på Taiwan, mens de forenklede overtok i Folkerepublikken. En stor forskjell mellom kinesisk språk og de indoeuropeiske er at kineserene klarere skiller mellom skriftspråk, og talespråk . Dette skillet nedfeller seg i ordene for skrevne ord og talte ord (huá). En interessant forskjell er at mens norsk regnes som ett talespråk med flere varianter av skriftsspråket, regnes kinesisk som mange forskjellige talespråk men med ett felles skriftspråk. (no)
- Język chiński – język lub grupa języków z rodziny chińsko-tybetańskiej.W piśmie chińskim zazwyczaj nie oddaje się różnic w wymowie, tj. zapis jest identyczny, ale jego wymowa może się bardzo różnić w zależności od dialektu/języka użytkownika. Poszczególne języki/dialekty mogą być nawet wzajemnie niezrozumiałe. Wyróżnia się nawet kilkadziesiąt języków chińskich. (pl)
- A língua chinesa é um idioma que pertence ao ramo sino-tibetano. Aproximadamente a quinta parte dos habitantes da Terra fala alguma forma de chinês como língua materna, tornando a língua chinesa a mais falada no planeta, embora não seja a mais difundida. É uma língua tonal, isolante e, basicamente, monossilábica, tendendo ao monossilabismo principalmente na variante escrita, enquanto as variantes faladas costumam fazer amplo uso de palavras dissilábicas e polissilábicas. As raízes lexicais são, no entanto, todas monossilábicas. (pt)
- Кита́йский язы́к (кит. трад. 漢語, упрощ. 汉语, пиньинь hànyǔ, палл. ханьюй, или кит. 中文, пиньинь zhōngwén, палл. чжунвэнь — если имеется в виду письмо) — один из наиболее распространённых современных языков; относится к китайско-тибетской семье. Первоначально был языком основной этнической группы Китая — хань (ru)
- Kinesiska är ett sinotibetanskt språk. Även om kinesiska betraktas som ett enda språk av kulturhistoriska skäl, så skiljer sig många av dess dialekter åt lika mycket som exempelvis germanska språk gör inbördes. Alla dialekter har dock ett gemensamt skriftspråk, med endast mindre inofficiella variationer för dialektala ord eller regional slang. Närmare en femtedel av världens befolkning talar någon form av kinesiska som modersmål, vilket gör det till världens mest talade språk om man går efter modersmålstalare. Som standardkinesiska har språket officiell status i Kina och Taiwan och är ett av fyra officiella språk i Singapore samt ett av sex officiella språk i FN. I form av standardkantonesiska är kinesiska tillsammans med engelska officiellt språk i Hongkong och tillsammans med portugisiska i Macao. Västerländska begrepp för att beskriva språk skiljer sig i många avseenden från den kinesiska terminologin, dels på grund av den enande kraft som kinesiska tecken utgör, dels på grund av skillnaderna i politisk och social utveckling i Kina i jämförelse med Europa. Efter det romerska rikets sönderfall blev Europa fragmenterat i områden som ofta särskildes genom språk. Kina kunde i en helt annan utsträckning behålla kulturell och politisk enhet inom ett mycket stort geografiskt område genom en gemensam standard för skriftspråk. Detta har lett till att kineser gör en tydligare åtskillnad mellan begreppen "skriftspråk" och "talspråk" . Drygt tvåtusen år av gemensamt officellt skriftspråk upprätthålls än idag och gäller för samtliga dialekter. Kinesiskan tillhör den sinotibetanska språkfamiljen och är besläktad med tibetanska och burmesiska men är helt obesläktad med geografiskt näraliggande språk som koreanska, vietnamesiska och japanska. Alla dessa språk har dock befunnit sig inom en kultursfär dominerad av kinesiskspråkig kultur, som påverkat de övriga språken i fråga om såväl grammatik som ordförråd. Koreanska skrivs numera huvudsakligen med det inhemska fonetiska alfabetet hangul, men i Sydkorea används fortfarande i viss mån hanja (inlånade kinesiska tecken). I Nordkorea är hanja totalt avskaffat sedan 1950-talet. I japanska är kanji, det japanska namnet för kinesiska tecken, en oumbärlig del av skriven japanska och används i mycket stor utsträckning än idag. Många förslag till ett totalt avskaffande av kanji har presenterats, men inget har varit framgångsrikt. I Vietnam används idag enbart ett eget fonetiskt alfabet, quốc ngữ, som baseras på en modifierad variant av det latinska alfabetet, men språket innehåller fortfarande en stor mängd kinesiska lånord. (sv)
- 漢語，又称中文、汉文，其他名稱有國文、國语、华文、华语。属于汉藏语系分析语，有声调。汉语的文字系统汉字是一种意音文字，表意的同時也具一定的表音功能。漢語包含書面語以及口語兩部分。古代書面汉语称为文言。現代漢語方言眾多，某些方言（尤其是口語）之間差異較大，而書面語相對統一。幾乎所有人都會認為自己的語言屬於漢語。 (zh)
|
![[RDF Data]](/statics/sw-cube.png)
