| dbpprop:abstract
|
- Charles VII (22 February 1403 – 22 July 1461), called the Victorious or the Well-Served, was King of France from 1422 to his death, though he was initially opposed by Henry VI of England, whose Regent, the Duke of Bedford, ruled much of France from Paris. He was a member of the House of Valois, the son of Charles VI, but his succession to the throne was left questionable by the English occupation of northern France. He was, however, famously crowned in Reims in 1429 through the endeavors of Joan of Arc to free France from the English. His later reign was marked by struggles with his son, the eventual Louis XI.
- Karl VII. der Siegreiche, frz. Charles VII, le Victorieux (der Siegreiche), le Bien Servi (der Wohlbediente); war von 1422 bis 1461 König von Frankreich. Er beendete erfolgreich den Hundertjährigen Krieg und stellte Frankreichs Position als dominierende Großmacht in Europa wieder her. Außerdem begründete er die Epoche der Loire-Könige.
- Carles VII de França el Victoriòs o el Ben Servit, rei de França.
- Karel VII. Francouzský vládl v letech 1422 - 1461 francouzskému království. Pocházel z dynastie Valois a byl pátý syn Karla VI. Dovedl Francii k úspěšnému ukončení stoleté války a řadou ordonancí zajistil také relativní klid uvnitř země. Výrazně upevnil královskou moc, čímž podpořil vzrůstající centralistické tendence tehdejší Francie. Provedl dvě důležité reformy – peněžní a vojenskou. Zavedl pevné daně a stálé žoldnéřské vojsko, závislé na královské moci. V jeho reformách dále pokračoval jeho syn Ludvík XI.
- Carlos VII de Francia, nació el 22 de febrero de 1403 en París, quinto hijo del rey Carlos VI y de Isabel de Baviera, descendiente de la dinastía Valois. Se convierte en heredero al trono y en Delfín de Francia en 1417. En 1418, cuatro años antes de la muerte de su padre el joven Delfín Carlos, de quince años de edad fue hecho regente para su padre, quien cada día estaba más delicado de salud. En 1419, en presencia suya, los partidarios de Carlos VI asesinaron a Juan I, Duque de Borgoña (primo hermano de Carlos VI y por ende tío del Delfín Carlos de Francia), que provocó una gran revuelta. Felipe III el Bueno, el nuevo Duque de Borgoña (hijo del asesinado duque), sus partidarios, adeptos y seguidores acusaron rotunda y severamente al regente Carlos de haber maquinado, maniobrado, incitado, preparado, dirigido e instigado el asesinato. Lograron que se desheredara al regente a favor de su cuñado, el rey Enrique V de Inglaterra (casado con Catalina de Valois, hermana de Carlos). En 1422 contrajo matrimonio con su prima María de Anjou (bisnieta del Rey Juan II el Bueno). De esta unión nacieron: Luis de Francia, Delfín de Francia y Rey con el nombre de Luis XI Juan de Francia Rodrigo de Francia Catalina de Francia, duquesa de Borgoña por su matrimonio con Carlos el Temerario Jaime de Francia Yolanda de Francia, duquesa de Saboya por su matrimonio con Amadeo IX, regente de Saboya Juana de Francia, duquesa de Borbón por su matrimonio con Juan II Margarita de Francia María de Francia Juana de Francia Magdalena de Francia, princesa de Viana por su matrimonio con Gastón de Foix, regente de Navarra Carlos de Francia, duque de Berry A la muerte de su padre, Carlos VI, y de Enrique V, los armagnacs, enemigos de los borgoñones, se agruparon y alinearon alrededor del regente Carlos, que mantenía su corte cerca de Bourges. Mientras tanto, Juan de Lancaster, Duque de Bedford (hermano de Enrique V), que gobernaba como regente en lugar del rey niño Enrique VI de Inglaterra, había restablecido de alguna u otra forma el orden en la zona norte de Francia y había sitiado Orleans. Fue entonces cuando una jovencita Juana de Arco se presentó ante el Delfín Carlos y lo convenció de que le permitiera apoyar, ayudar y socorrer a Orleans. Juana de Arco tuvo muchos éxitos, y en el año fue oficialmente coronado el regente con el nombre de Carlos VII de Francia en la Catedral de Reims. Un año después fue detenida y apresada Juana de Arco en Compiègne. París y Normandía siguieron todavía bajo el control y el poder de Inglaterra. En el año de, el duque Felipe III de Borgoña, se alió y unió a Carlos VII, que era primo suyo. Y poco tiempo después fueron expulsados de París los invasores ingleses. Carlos VII, asumió una enérgica, actitud y posición. Despedazó con grandes victorias el movimiento revolucionario y sedicioso de los nobles denominada “La Pragería”. Formó un ejército de línea y, entre el año de y el año de, logró liberar y rescatar a su país de los ingleses. El 7 de julio de 1438 proclamó la Pragmática Sanción de Bourges, según la cual dio autonomía a la Iglesia de Francia, haciéndola independiente de las intromisiones de Roma en cuanto a nombramiento de obispos y cardenales, y en cuanto a la paga de impuestos a Roma. A Carlos VII se le conoció como “Carlos el Bien Servido”. Este monarca tuvo mucho talento, cabe destacar también un hecho importante, que este monarca siempre supo escoger consejeros y asesores hábiles e idóneos, muchos de los cuales eran de la clase media. Carlos VII falleció el 22 de julio de 1461 debido a una extraña causa, el rey dejo de comer y fue sepultado en la Iglesia de San Denis. Le sucedió en el trono su hijo Luis.
- Kaarle VII Voitokas (ransk. Charles VII le Victorieux, oli Valois-dynastiaan kuuluva Ranskan kuningas vuosina 1422–1461. Kaarle VII oli edellisen kuninkaan Kaarle VI:n vanhin poika, eli dauphin. Isänsä kuoltua vuonna 1422 oli Kaarle VII:n asema kruununtavoittelun kannalta hankala; Kaarle VI oli sopinut Troyes'n rauhansopimuksessa vuonna 1420, että Ranskan seuraavaksi kuninkaaksi tulisi Englannin kuninkaan Henrik V:n ja Valois'n Katariinan poika, joka oli syntynyt vuotta aiemmin. Vaikka myös parlamentti oli vahvistanut sopimuksen, katsoivat monet ranskalaiset, että kyse oli vain Kaarle VI:n mielipuolisuuden synnyttämästä erheestä, jota ei tarvinnut noudattaa. Näin ajatteli etenkin Jeanne d'Arc, joka vuonna 1429 puoliväkisin "raahasi" Kaarlen Reimsiin kruunattavaksi. Myös Englannin Henrik VI kruunattiin Ranskan kuninkaaksi vuonna 1431 Notre Damessa, mutta hän jäi varjohallitsijaksi. Kaarle VII:n kaudella Ranska valloitti takaisin Pariisin ja kaikki Englannin ranskalaiset alueet Calais'ta lukuun ottamatta. Kaarle VII:n sotilaallisesti merkittävin uudistus oli vuoden 1445 asetus, jolla Ranskan armeija muuttui täysin kuninkaan johtamaksi ammattipohjaiseksi armeijaksi. Feodaalivelvollisuuden sijaan ritareille maksettiin nyt palkkaa, ja upseerien nimityksessä kiinnitettiin huomiota kyvykkyyteen enemmän kuin syntyperään. Sotilaskuria parannettiin ja taktiikoita uudistettiin niin, että Ranskan armeija oli 1440-luvun lopulle tultaessa joka suhteessa ylivoimainen Englannin armeijaan. Kaarle VII perusti myös Poitiersin yliopiston vuonna 1432 ja hänen hallituskaudellaan kansalaisten vauraus lisääntyi. Vaikka häntä onkin joskus arvosteltu päättämättömyyden takia, hän onnistui huomattavan paljon parantamaan valtakunnan poliittista ja taloudellista asemaa lähes neljänkymmenen hallitusvuotensa aikana. Kaarlen kuoltua valtaistuimelle nousi hänen poikansa Ludvig XI, joka oli jo isänsä elinaikana avoimesti noussut kapinaan tätä vastaan.
- Charles VII de France, dit Charles le Victorieux ou encore Charles le Bien Servi, né à Paris le 22 février 1403 et mort à Mehun-sur-Yèvre, entre Bourges et Vierzon, le 22 juillet 1461, fut roi de France de 1422 à 1461. Il est le cinquième roi de la branche dite de Valois de la dynastie capétienne. Charles VII est le fils de Charles VI et d'Isabeau de Bavière. Roi indissociable de l'épopée de Jeanne d'Arc, il réussit à renverser une situation compromise pour se faire sacrer à Reims le 17 juillet 1429. Il met fin en 1453 à la guerre de Cent Ans sur une victoire française. Très contesté dans sa légitimité même, Charles devient roi en 1422 en pleine guerre civile entre Armagnacs et Bourguignons, compliquée d'une intervention militaire anglaise victorieuse depuis la bataille d'Azincourt. Chef de fait du parti Armagnac, il est déshérité par son père au traité de Troyes au profit du roi Henri V d'Angleterre puis du fils de ce dernier, Henri VI. Replié au sud de la Loire, le « roi de Bourges », comme on le surnomme par dérision, voit sa légitimité et sa situation militaire s'arranger nettement grâce à l'intervention de Jeanne d'Arc, et de Gilles de Montmorency-Laval dit Gilles de Rais. Ceux-ci délivrent Orléans et conduisent Charles à la cérémonie du sacre à Reims. Souvent critiqué par la postérité pour avoir ralenti la reconquête de la France initiée par Jeanne d'Arc et pour l'avoir abandonnée à son sort après la victoire, Charles la fait néanmoins réhabiliter solennellement en 1456 et laver de toute accusation d'hérésie. Il donne à Gilles de Rais le titre de maréchal de France. Achevant de chasser les Anglais du royaume, il s'emploie également à rétablir l'économie grâce à Jacques Cœur, le gallicanisme et l'autorité royale.
- Fájl:KarlVII. jpg Jean Fouquet: VII. Károly portréja (15. század) VII. (Győzedelmes) Károly, franciául Charles le Victorieux Franciaország királya, VI. (Őrült) Károly és Bajor Izabella fia, a Valois-ház ötödik királya volt. 1422-ben úgy került trónra, hogy apja korábban kizárta az öröklésből, és országa egyik részét az angol VI. Henrik nevében igazgatták, a Burgundi Hercegség pedig önálló, vele ellenséges politikát folytatott. Károlynak azonban – nem kis mértékben az uralkodása alatt fellépő Jeanne d’Arcnak köszönhetően – sikerült diadalmasan befejezni a százéves háborút. Ezekkel a harcokkal párhuzamosan saját trónörökösével és az önállósodó francia főurakkal is fel kellett vennie a küzdelmet, akiket csak fia tudott végleg letörni.
- Nato a Parigi, Carlo fu il più vecchio dei figli sopravvissuti di Carlo VI di Francia e Isabella di Baviera. Morti i primi tre delfini, nel 1417 ereditò il titolo. Il 21 maggio 1420 il padre, che pare avesse un'infermità mentale, firmò con il re d'Inghilterra Enrico V un trattato, detto Trattato di Troyes, che accordava la corona francese a Enrico V e discendenti se questi avesse sposato una delle figlie di Carlo VI; così la corona francese alla morte di Carlo VI fu accordata a Enrico VI d'Inghilterra figlio del defunto Enrico V, marito di Caterina di Valois. Carlo VII fu messo da parte con il falso pretesto che fosse solo un figlio illegittimo. Carlo VII, però, riteneva sia che il padre non potesse prendere quella decisione in piena coscienza data la sua follia, sia che comunque Enrico VI era un Lancaster, mentre Carlo VII era un Valois e il delfino di Francia, quindi vantava maggiori diritti sul trono francese. Nei primi mesi del 1429 venne a Chinon, dove il re si era rifugiato, una giovane ragazza, Giovanna d'Arco, che gli disse di essere mandata da Dio per riconquistare la Francia. Il re, fiducioso, le dette l'esercito e lei riuscì a prendere agli inglesi la città d'Orléans, impresa fondamentale per la riconquista della Francia. Così Carlo VII fu ufficialmente incoronato re di Francia nella splendida cattedrale di Reims il 17 luglio 1429. Invero quando Giovanna d'Arco venne in seguito catturata con l'inganno dai borgognoni, il re di Francia non fece alcuno sforzo per ottenere il suo rilascio. Carlo VII morì per setticemia.
- シャルル7世(Charles VII le Victorieux, 1403年2月22日 - 1461年7月22日)は、フランス・ヴァロア朝の第5代国王(在位:1422年 - 1461年)。第4代国王シャルル6世と王妃イザボー・ド・バヴィエールの五男。勝利王と呼ばれた。妃はアンジュー公ルイ2世とヨランド・ダラゴン(アラゴン王フアン1世の娘)の長女マリー・ダンジュー。
- Karel VII was koning van Frankrijk van 1422 tot aan zijn dood. Hij was de zoon van de mentaal gestoorde Karel VI uit het Huis Valois en Isabella van Beieren. Hij oefende aanvankelijk slechts het feitelijk gezag uit over een beperkt deel van het koninkrijk, en moest zich verzetten tegen de aanspraken van de zich eveneens koning van Frankrijk noemende Engelse vorst Hendrik VI, die met de steun van de Bourgondiërs het gebied ten noorden van de Loire en Gascogne in het zuiden beheerste. Daarom werd hij ook spottenderwijs koning van Bourges genoemd. Hij leed vermoedelijk aan de bipolaire stoornis: hij werd o.m. verteerd door dwanggedachten over zijn afkomst, omdat het losbandige gedrag van zijn moeder, Isabella van Beieren, schandalen had veroorzaakt. Yolande van Aragón, de hertogin van Anjou, stelde hem onder haar bescherming en zou grote invloed op hem en de Franse politiek uitoefenen. In 1422 trouwde hij met haar dochter, Maria. Een grote rol in zijn morele rehabilitatie als koning speelde het mysterieuze optreden van Jeanne d'Arc. Toen deze, na een aantal spectaculaire militaire successen, de karakterloze Karel ertoe overhaalde zich volgens de traditie tot koning te laten kronen in Reims op 17 juli 1429 scheen het tij definitief gekeerd. Karel viel evenwel spoedig daarna terug in zijn apathie en miste de kans tot herstel van de Franse eenheid. Het strekt hem niet tot eer dat hij geen enkele poging heeft ondernomen om zijn weldoenster Jeanne d'Arc uit de klauwen van de Engelsen te redden. Hij slaagde er pas in het Franse gezag te herstellen nadat in 1435 de Bourgondische hertog Filips de Goede zich door de Vrede van Atrecht met hem had verzoend en tegelijkertijd interne tegenstellingen de Engelse weerbaarheid gebroken hadden. In 1444 waren Île-de-France en Gascogne opnieuw onder Karels controle gekomen, in 1449/1450 ook Normandië, en in 1451 Bordeaux en Bayonne. Belangrijker nog dan het territoriale herstel was zijn reorganisatie van leger en financiën de basis van het latere vorstelijk absolutisme. Karel heeft hiervoor op uitstekende medewerkers een beroep gedaan: Pierre de Brézé, Jacques Coeur e.a. , terwijl ook zijn maîtresse, Agnès Sorel, zijn aandacht vestigde op de problemen waarmee zijn koninkrijk worstelde, en hem tot energieker reageren aanmoedigde. Op militair gebied werkte hij aan de oprichting van een staand beroepsleger, dat de uitspattingen van de vroegere ongedisciplineerde legerbenden moest uitschakelen. Om deze onderneming te financieren, creëerde Karel belastingen (tailles) die niet onderworpen waren aan de voorafgaande toestemming van de Staten. Op kerkelijk terrein betekende de Pragmatieke Sanctie van Bourges (1438) eveneens een stap in de richting van het vorstelijk absolutisme, omdat daardoor de Franse kerk rechtstreekser onder het gezag van de koning werd geplaatst. Verzet tegen de groeiende koningsmacht rees vooral onder de adel, die o.m. in 1440 revolteerde (de praguerie), terwijl Karel na 1456 vaak had af te rekenen met de intriges van zijn zoon Lodewijk.
- Karl VII av Frankrike (Charles VII), med tilnavnet den seierrike (le Victorieux) og den veltjente (le Bien-Servi), var konge av Frankrike fra 1422 og til sin død, selv om hans krav på tronen i utgangspunktet ble utfordret av Henrik VI av England. Han var sønn av Karl VI, og dermed medlem av huset Valois. I utgangspunktet sto hans krav på tronen svakt siden engelskmennene okkuperte Nord-Frankrike, inkludert Paris. Etter at han med Jeanne d'Arcs hjelp ble kronet i Reims i 1429 fikk hans etter hvert overtaket og lyktes med å drive engelskmennene ut av Frankrike. Den siste delen av hans regjeringstid var preget av striden med sønnen hans, den senere Ludvig XI.
- Karol VII, zwany Zwycięskim, król Francji w latach 1422-1461, z dynastii Walezjuszy. Syn Karola VI Szalonego i Izabeli Wittelsbach, córki Stefana III, księcia Bawarii. Brat dwóch królowych Anglii: Izabeli i Katarzyny.
- Carlos VII de França, o Vitorioso nasceu em, foi rei de França sagrado em Reims em julho de 1429 mas reinava desde 1422, ano da morte do pai. Ficou conhecido por ter reconquistado o trono graças a Joana d'Arc.
- Карл VII Победитель — король Франции из династии Валуа, четвёртый сын Карла VI Безумного и Изабеллы Баварской. Один его старший брат умер в детстве, а двое других в молодости, не оставив детей. Возглавил сопротивление англичанам во время Столетней войны; при решающем участии Жанны д’Арк произошёл перелом в ходе войны, Карл смог короноваться в освобождённом Реймсе, а затем и почти вовсе очистить континент от англичан. Как правитель государства Карл был довольно безынициативен и нерешителен. В 1438 во время политической борьбы с Папой Евгением IV утвердил принятую французским духовенством «Прагматическую санкцию», которая провозгласила примат собора над папством и сформулировала основы так называемой свободы галликанской церкви. Этот акт был в течение последующих веков предметом острых споров между апостольской столицей и французским католицизмом. В 1440 было крупное восстание феодалов против короля, поднятое его сыном, будущим Людовиком XI. В последние годы жизни король опирался на финансовую поддержку баснословно богатого буржуа Жака Кёра.
- Karl VII, franska Charles VII, ("le victorieux"; "den segerrike"), född 22 februari 1403 i Paris, död 22 juli 1461 i Mehun-sur-Yèvre, var kung av Frankrike från 1422. Han var son till Karl VI av Frankrike och Isabella av Bayern. Då han blev kung, endast 19 år gammal, erkändes han endast i södra Frankrike. Han var en blyg och osäker ung man, som helt dominerades av sin svärmor, Yolanda av Aragonien. Först efter det att Jeanne d'Arc befriat Orléans och efter hans kröning - som genomfördes med hjälp av henne - i Reims 1429, blev han allmänt erkänd som kung. Karl VII organiserade Frankrikes första permanenta armé och slog mot engelsmännen med stor framgång. 1453 hade han lyckats återerövra alla förlorade områden utom Calais. Under hans regeringstid stärktes kungamakten. Han var emellertid under hela sin regeringstid beroende av sina rådgivare, bland vilka hans mätress Agnès Sorel spelade en viktig roll. Gift 1422 med Marie av Anjou, dotter till Ludvig II, hertig av Orléans, kung av Sicilien, och Yolanda av Aragonien. Barn: Ludvig XI av Frankrike Catherine Yolanda (1434-1478) Jeanne (1439-1482) Madeleine (1443-1495) Charles (1446-1472) 3 söner och 5 döttrar, döda unga
- Файл:Charles VII de france. jpg Карл VII (король Франції) Карл VII Звитяжний (фр. Charles VII le Victorieux) - король Франції (1422-1461 рр. , коронувався в 1429). Карл VII був четвертим сином Карла VI Божевільного; один його старший брат помер в дитинстві, а двоє інших в молодості, не залишивши дітей. Очолив опір англійцям під час Столітньої війни; при вирішальній участі Жанни д'Арк відбувся перелом в ході війни, Карл зміг коронуватися в звільненому Реймсі, а потім і майже зовсім очистити континент від англійців.
- 查理七世(胜利者)(Charles VII le Victorieux,又称忠于职守的查理,1403年2月22日-1461年7月22日)法国瓦卢瓦王朝国王(1422年-1461年在位)。他最后打赢百年战争,为法国在接下来几个世纪的强盛奠定了基础。 查理七世是疯子查理六世之子。1420年签订的特鲁瓦条约剥夺了他的王位继承权,转给英格兰国王亨利五世。当其父王查理六世死后,英王亨利六世(亨利五世之子)被英国人宣布为法国国王。查理七世在阿马尼亚克派的支持下,实际控制着卢瓦尔河以南地区,法国北部完全沦于英国统治之下。 1429年圣女贞德在奥尔良一役中取得决定性的胜利后,查理七世又看到了希望。在贞德的支持下,查理七世于1429年7月17日在历代法国国王加冕之地兰斯大教堂加冕。然而,在贞德被英格兰的盟友勃艮第人俘获后,曾经大大受恩于贞德的查理七世却丝毫没有出力援救她,致使贞德于1431年被烧死。 1435年,查理七世与勃艮第派领袖勃艮第公爵「好人」菲利普三世和解,获得了收复巴黎的机会。1436年,查理七世进入巴黎。 查理七世进行一系列重大改革,固定税收制度,建立有骑兵和步兵的常备军(这一政策后来被其子路易十一抛弃)。1435年后,查理七世不再定期召开三级会议。1438年查理七世在布鲁日颁布国事诏书,使法国教会一定程度上服从王室。1439年颁布建立常备军的奥尔良法令。1440年,查理七世平息了大贵族的叛乱。 查理七世在1453年结束了百年战争,收复了除加来之外英国在法国境内的全部领地。
|
| rdfs:comment
|
- Charles VII (22 February 1403 – 22 July 1461), called the Victorious or the Well-Served, was King of France from 1422 to his death, though he was initially opposed by Henry VI of England, whose Regent, the Duke of Bedford, ruled much of France from Paris. He was a member of the House of Valois, the son of Charles VI, but his succession to the throne was left questionable by the English occupation of northern France.
- Karl VII. der Siegreiche, frz. Charles VII, le Victorieux (der Siegreiche), le Bien Servi (der Wohlbediente); war von 1422 bis 1461 König von Frankreich. Er beendete erfolgreich den Hundertjährigen Krieg und stellte Frankreichs Position als dominierende Großmacht in Europa wieder her. Außerdem begründete er die Epoche der Loire-Könige.
- Carles VII de França el Victoriòs o el Ben Servit, rei de França.
- Karel VII. Francouzský vládl v letech 1422 - 1461 francouzskému království. Pocházel z dynastie Valois a byl pátý syn Karla VI. Dovedl Francii k úspěšnému ukončení stoleté války a řadou ordonancí zajistil také relativní klid uvnitř země. Výrazně upevnil královskou moc, čímž podpořil vzrůstající centralistické tendence tehdejší Francie. Provedl dvě důležité reformy – peněžní a vojenskou.
- Carlos VII de Francia, nació el 22 de febrero de 1403 en París, quinto hijo del rey Carlos VI y de Isabel de Baviera, descendiente de la dinastía Valois. Se convierte en heredero al trono y en Delfín de Francia en 1417. En 1418, cuatro años antes de la muerte de su padre el joven Delfín Carlos, de quince años de edad fue hecho regente para su padre, quien cada día estaba más delicado de salud.
- Kaarle VII Voitokas (ransk. Charles VII le Victorieux, oli Valois-dynastiaan kuuluva Ranskan kuningas vuosina 1422–1461. Kaarle VII oli edellisen kuninkaan Kaarle VI:n vanhin poika, eli dauphin. Isänsä kuoltua vuonna 1422 oli Kaarle VII:n asema kruununtavoittelun kannalta hankala; Kaarle VI oli sopinut Troyes'n rauhansopimuksessa vuonna 1420, että Ranskan seuraavaksi kuninkaaksi tulisi Englannin kuninkaan Henrik V:n ja Valois'n Katariinan poika, joka oli syntynyt vuotta aiemmin.
- Charles VII de France, dit Charles le Victorieux ou encore Charles le Bien Servi, né à Paris le 22 février 1403 et mort à Mehun-sur-Yèvre, entre Bourges et Vierzon, le 22 juillet 1461, fut roi de France de 1422 à 1461. Il est le cinquième roi de la branche dite de Valois de la dynastie capétienne. Charles VII est le fils de Charles VI et d'Isabeau de Bavière.
- Fájl:KarlVII. jpg Jean Fouquet: VII. Károly portréja (15. század) VII. (Győzedelmes) Károly, franciául Charles le Victorieux Franciaország királya, VI. (Őrült) Károly és Bajor Izabella fia, a Valois-ház ötödik királya volt. 1422-ben úgy került trónra, hogy apja korábban kizárta az öröklésből, és országa egyik részét az angol VI. Henrik nevében igazgatták, a Burgundi Hercegség pedig önálló, vele ellenséges politikát folytatott.
- Nato a Parigi, Carlo fu il più vecchio dei figli sopravvissuti di Carlo VI di Francia e Isabella di Baviera. Morti i primi tre delfini, nel 1417 ereditò il titolo.
- シャルル7世(Charles VII le Victorieux, 1403年2月22日 - 1461年7月22日)は、フランス・ヴァロア朝の第5代国王(在位:1422年 - 1461年)。第4代国王シャルル6世と王妃イザボー・ド・バヴィエールの五男。勝利王と呼ばれた。妃はアンジュー公ルイ2世とヨランド・ダラゴン(アラゴン王フアン1世の娘)の長女マリー・ダンジュー。
- Karel VII was koning van Frankrijk van 1422 tot aan zijn dood. Hij was de zoon van de mentaal gestoorde Karel VI uit het Huis Valois en Isabella van Beieren. Hij oefende aanvankelijk slechts het feitelijk gezag uit over een beperkt deel van het koninkrijk, en moest zich verzetten tegen de aanspraken van de zich eveneens koning van Frankrijk noemende Engelse vorst Hendrik VI, die met de steun van de Bourgondiërs het gebied ten noorden van de Loire en Gascogne in het zuiden beheerste.
- Karl VII av Frankrike (Charles VII), med tilnavnet den seierrike (le Victorieux) og den veltjente (le Bien-Servi), var konge av Frankrike fra 1422 og til sin død, selv om hans krav på tronen i utgangspunktet ble utfordret av Henrik VI av England. Han var sønn av Karl VI, og dermed medlem av huset Valois. I utgangspunktet sto hans krav på tronen svakt siden engelskmennene okkuperte Nord-Frankrike, inkludert Paris.
- Karol VII, zwany Zwycięskim, król Francji w latach 1422-1461, z dynastii Walezjuszy. Syn Karola VI Szalonego i Izabeli Wittelsbach, córki Stefana III, księcia Bawarii. Brat dwóch królowych Anglii: Izabeli i Katarzyny.
- Carlos VII de França, o Vitorioso nasceu em, foi rei de França sagrado em Reims em julho de 1429 mas reinava desde 1422, ano da morte do pai. Ficou conhecido por ter reconquistado o trono graças a Joana d'Arc.
- Карл VII Победитель — король Франции из династии Валуа, четвёртый сын Карла VI Безумного и Изабеллы Баварской. Один его старший брат умер в детстве, а двое других в молодости, не оставив детей.
- Karl VII, franska Charles VII, ("le victorieux"; "den segerrike"), född 22 februari 1403 i Paris, död 22 juli 1461 i Mehun-sur-Yèvre, var kung av Frankrike från 1422. Han var son till Karl VI av Frankrike och Isabella av Bayern. Då han blev kung, endast 19 år gammal, erkändes han endast i södra Frankrike. Han var en blyg och osäker ung man, som helt dominerades av sin svärmor, Yolanda av Aragonien.
- Файл:Charles VII de france. jpg Карл VII (король Франції) Карл VII Звитяжний (фр. Charles VII le Victorieux) - король Франції (1422-1461 рр. , коронувався в 1429). Карл VII був четвертим сином Карла VI Божевільного; один його старший брат помер в дитинстві, а двоє інших в молодості, не залишивши дітей.
|