| dbpedia-owl:abstract
|
- Bernhard Herzog von Sachsen-Weimar war einer der berühmtesten Feldherrn des Dreißigjährigen Kriegs.
- Bernard of Saxe-Weimar (16 August 1604 – 18 July 1639) was a German prince and general in the Thirty Years' War.
- Bernardo de Sajonia-Weimar (en alemán Bernhard von Sachsen-Weimar) (16 de Agosto de 1604-18 de Julio de 1639) fue un príncipe alemán y general en la Guerra de los Treinta Años
- Bernhard Weimar oli saksalainen kenraali ja palkkasoturi kolmikymmenvuotisen sodan aikana. Hän taisteli protestanttien, Alankomaiden, Ruotsin ja Ranskan palveluksessa vuosina 1621–1639. Hän komensi Ruotsin armeijaa yhdessä Kustaa Hornin kanssa vuosina 1632–34 ja itsenäistä, Ranskan rahoittamaa armeijaa Reinillä 1635–1639. Hän oli Saksi-Weimarin herttuan Juhana III:n yhdestoista ja nuorin poika.
- Bernardo di Sassonia-Weimar fu un principe tedesco e un importante comandante militare durante la Guerra dei trent'anni.
- ベルンハルト・フォン・ザクセン＝ヴァイマル（Bernhard von Sachsen-Weimar, 1604年8月16日 - 1639年7月18日）は、ドイツの将軍、傭兵隊長。三十年戦争で活躍した。
- Bernard – książę sasko-weimarski, landgraf Turyngii, wódz protestancki z czasów wojny trzydziestoletniej.
- Bernard, Duque de Saxe-Weimar (1604-1639) foi um general protestante durante a Guerra dos Trinta Anos. Tendo começado sua carreira muito jovem, no início do conflito, sofreu junto com as forças protestantes as primeiras derrotas contra as forças do imperador do Sacro Império Romano Germânico. Sua fama teve início após a entrada da Suécia no conflito, pois Bernard logo conquistou a confiança do rei Gustavo II Adolfo. Distinguiu-se na batalha de Breitenfeld (1931) ao comandar o flanco esquerdo do exército sueco. Na batalha de Lützen, em novembro de [1632 1632]], ele desempenhou um papel ainda mais relevante. Quando, no auge da batalha, o rei sueco foi morto, coube a Bernard realinhar as forças protestantes, deter as tropas de Albrecht von Wallenstein e capturar a artilharia imperial. Após a morte de Gustavo Adolfo, o campo protestante entrou em nova crise e Bernard, tendo a seu lado o general sueco Horn, foi fragorosamente derrotado na batalha de Nördlingen (1634). Após aquela derrota, Bernard de Saxe-Weimar, embora sem deixar de combater os imperiais, tornou-se, na prática, um general mercenário. Em 1635 ele transferiu seu pequeno exército (cerca de 9.000 homens) à França, que acabara de entrar na guerra. Com estas ferozes tropas weimarianas, ele tentaria criar seu próprio domínio territorial, centrado na praça forte de Breisach. Antes que isto fosse possível, morreu após uma forte febre em 1639. Após sua morte, “os comandantes mercenários perderam sua influência política, e até militar, durante o absolutismo. Já não se veriam mais homens como Wallenstein, Mansfeld e Saxe-Weimar tentando usar seus exércitos para criar para si novos estados. Já não se veriam mais exércitos mercenários autônomos, mas sim regimentos formados por mercenários e enquadrados aos exércitos nacionais” . Predefinição:Referências
- Bernhard av Sachsen-Weimar, född 16 augusti 1604, död 8 juli 1639, hertig av Sachsen-Weimar, fältherre. Bernhard, som var 11:e son till Johann III av Sachsen-Weimar, och fick en vårdad uppfostran, som främst gick ut på att göra honom till en rättrogen lutheran. Bernhards håg låg dock mera för krigiska dåd än studier. 1622 deltog Bernhard i slaget vid Wiesloch och slaget vid Wimpfen och 1623 i slaget vid slaget vid Stadtlohn som överste i Kristian IV:s tjänst. Efter Kristians nederlag erhöll han kejsarens amnesti, men vid Gustav II Adolfs uppträdande i Tyskland knöt Bernhard tillsammans med sin bror Wihelm av Sachsen-Weimar, den regerande hertigen, snart förbindelser med denne. Från slutet av 1631 gick Bernhard i svensk tjänst, och opererade tidvis självständigt, tidvis under Gustav II Adolfs befäl - kungen själv var den ende svenske befälhavare Bernhard kunde tänka sig att lyda under. När Gustav II Adolf på hösten 1632 bröt upp mot Sachsen, förenades sig Bernhard under marschen med honom och förde under slaget vid Lützen befälet över vänstra flygeln. Efter kungens död yrkade Bernhard på stridens fortsättning och övertog befälet. Han hade mycket svårt att ta order av Axel Oxenstierna och lämnade endast mycket motvilligt ifrån sig befälet till denne. Sedan han av svenska staten erhållit hertigdömet Franken, samt större delen av biskopsdömena Bamberg och Würzburg, lät han sig dock blidkas. 1633 opererade Bernhard i Sydtyskland och intog i november det strategiskt viktiga Regensburg. Han kom dock i konflikt med den svenske befälhavaren Gustaf Horn, vilket förhindrade deras militära samverkan, och ledde till att Regenburg snart förlorades och det svåra nederlaget i slaget vid Nördlingen. Bernhard samlade nu resterna av de protestantiska stridskrafterna i Sydtyskland och blev nu erkänd som Heilbronn-förbundets fältherre. Han kunde dock inte uträtta så mycket, och förbundet föll snart sönder. Bernhard valde nu att anamma ett förslag från Richelieu, och slöt i oktober 1635 ett fördrag med denne att mot 4 miljoner livres årligen hålla en armé på 18.000 man i fransk tjänst. Till lön skulle Bernhard erhålla lantgrevskapet Elsass med alla huset Habsburgs rättigheter där. Bernhard blev dessutom marskalk av Frankrike och fick en betydande fransk pension. Fördraget var dock oklart på flera punkter och tolkades olika av Richelieu, som såg Bernhard som en fransk fältherre, och Bernhard, som såg sig som en självständig, om än med Frankrike förbunden furste. Då Bernhard, till att börja med fick ett mycket klent fransk stöd kunde han under 1636-37 uträtta ganska lite. Först sedan han 1637 fått pengar till arméns rekrytering, kunde han på allvar inleda sin offensiv. Redan i januari 1638 öppnade han fälttåget, gick över Rhen och vann en större seger i slaget vid Rheinfelden. Efter nya framgångar började Bernhard belägra det starka Breisach, den viktigaste fästningen vid övre Rhen. Från skilda håll ryckte fientliga härar fram till fästningens understöd, men Bernhard lyckades besegra Federigo Savelli och Johann von Götzen vid Wittenweier på sommaren och hertig Karl IV av Lothringen i slaget vid Thann i oktober och kort därpå på nytt Johann von Götzen i slaget vid Ensisheim. I december kapitulerade slutligen fästningen, som Bernhard tänkte göra till huvudstödpunkt i sitt framtida furstendome, men detta var inte efter Richelieus önskemål. Bernhard fick nu vänta på de utlovade franska subsidierna, och fick ligga overksam under större delen av 1639, medan Johan Banér som han tänkt att ansluta sig till fick agera ensam. När han slutligen beslöt sig för att våga en offensiv utan franskt stöd, greps han av häftig feber, och avled inom kort.
- Бернхард Саксен-Веймарский — протестанский полководец, участник Тридцатилетней войны. 11-й сын Иоганна III, герцога Саксен-Веймарского и Доротеи Марии Ангальтской. Герцог Франконии с 1633 года.
- Fichier:Bernhard of Saxe-Weimar. jpg Bernard de Saxe-Weimar Bernard, duc de Saxe-Weimar, était le onzième fils de Jean, duc de Saxe-Weimar. Général, il s'est rendu célèbre pendant la Guerre de Trente Ans Il étudie à Iéna, mais va bientôt à la cour de l'électeur de Saxe. Au début de la Guerre de Trente Ans, il choisit le camp protestant, dans lequel il sert sous les ordres de Mansfeld à Wiesloch en 1622, et du comte de Baden à Wimpfen, et avec son frère William à Stadtlohn en 1623. Il participe aux campagnes de Christian IV, roi du Danemark. Quand celui-ci se retire du combat, Bernard part en Hollande où il est présent lors du siège de Bois-le-Duc en 1629. Il sert sous Gustave II Adolphe de Suède, et chasse les Impériaux du Landgraviat de Hesse-Cassel, aide à la prise de Wurtzbourg en 1631, passe le Rhin à Oppenheim, surprend Mannheim, et remporte plusieurs avantages sur Albrecht von Wallenstein. Il prend le commandement de l'armée, après la mort de Gustave-Adolphe à la Bataille de Lützen, et achève la victoire, 1632. Privé par Axel Oxenstierna d'une moitié de l'armée et mis sous les ordres de Gustaf Horn, il n'en fait pas moins capituler Ratisbonne; mais il perd la bataille décisive de Nordlingen contre les Impériaux, 1634. Ecarté par les Suédois à la suite de ce revers, il se met au service de la France, qui est entrée dans la ligue protestante, délivre ou prend diverses villes, entre autres Mayence en 1635, seconde les manœuvres de Henri II de Bourbon-Condé en comté de Bourgogne en 1636, conquiert l'Alsace sur les Impériaux, les bat en 1637 à Rheinfeld, et prend Fribourg et Brisach, 1638. Il tente à nouveau, à la demande de Richelieu, en 1639, la conquête du comté de Bourgogne, à la tête de son armée de soldats recrutés en Allemagne (communément appelés « Suédois »). Parmi tous ceux qui ont combattu les comtois, le duc de Weimar avec ses bandes mi-suédoises, mi-allemandes, ravagea le pays comtois avec une sauvagerie inouïe et l'évocation de ses « suédois » semait la terreur parmi les populations. il fut tristement célèbre pour ses exactions dignes de ce que feront les nazis quelques 350 ans plus tard. Robert Fonville écrivait : « L'allemand Saxe-Weimar, lui, suivait le génie de sa race. Il faisait brûler les villages dont les habitants étaient repoussés dans les flammes; et lorsque les paysans s'enfuyant à son approche, allaient se cacher dans la montagne, le soudard germain, lorsqu'il découvrait ces cachettes, faisait murer vivants les pauvres fugitifs au fond de leur retraite, et puis satisfait, il ordonnait de gazonner l'ouverture, et d'y planter des arbres. » voir l'article sur le capitaine Lacuzon. Il meurt au milieu de ses succès à Neuenburg am Rhein, en juillet 1639, enlevé par la fièvre ou, selon d'autres, par le poison. Il est à l'origine du 1er régiment de cuirassiers français qui porta le nom de régiment de Saxe-Weimar.
|
| rdfs:comment
|
- Bernhard Herzog von Sachsen-Weimar war einer der berühmtesten Feldherrn des Dreißigjährigen Kriegs.
- Bernard of Saxe-Weimar (16 August 1604 – 18 July 1639) was a German prince and general in the Thirty Years' War.
- Bernardo de Sajonia-Weimar (en alemán Bernhard von Sachsen-Weimar) (16 de Agosto de 1604-18 de Julio de 1639) fue un príncipe alemán y general en la Guerra de los Treinta Años
- Bernhard Weimar oli saksalainen kenraali ja palkkasoturi kolmikymmenvuotisen sodan aikana. Hän taisteli protestanttien, Alankomaiden, Ruotsin ja Ranskan palveluksessa vuosina 1621–1639. Hän komensi Ruotsin armeijaa yhdessä Kustaa Hornin kanssa vuosina 1632–34 ja itsenäistä, Ranskan rahoittamaa armeijaa Reinillä 1635–1639. Hän oli Saksi-Weimarin herttuan Juhana III:n yhdestoista ja nuorin poika.
- Bernardo di Sassonia-Weimar fu un principe tedesco e un importante comandante militare durante la Guerra dei trent'anni.
- ベルンハルト・フォン・ザクセン＝ヴァイマル（Bernhard von Sachsen-Weimar, 1604年8月16日 - 1639年7月18日）は、ドイツの将軍、傭兵隊長。三十年戦争で活躍した。
- Bernard – książę sasko-weimarski, landgraf Turyngii, wódz protestancki z czasów wojny trzydziestoletniej.
- Бернхард Саксен-Веймарский — протестанский полководец, участник Тридцатилетней войны. 11-й сын Иоганна III, герцога Саксен-Веймарского и Доротеи Марии Ангальтской. Герцог Франконии с 1633 года.
- Bernard, Duque de Saxe-Weimar (1604-1639) foi um general protestante durante a Guerra dos Trinta Anos. Tendo começado sua carreira muito jovem, no início do conflito, sofreu junto com as forças protestantes as primeiras derrotas contra as forças do imperador do Sacro Império Romano Germânico. Sua fama teve início após a entrada da Suécia no conflito, pois Bernard logo conquistou a confiança do rei Gustavo II Adolfo.
- Bernhard av Sachsen-Weimar, född 16 augusti 1604, död 8 juli 1639, hertig av Sachsen-Weimar, fältherre. Bernhard, som var 11:e son till Johann III av Sachsen-Weimar, och fick en vårdad uppfostran, som främst gick ut på att göra honom till en rättrogen lutheran. Bernhards håg låg dock mera för krigiska dåd än studier. 1622 deltog Bernhard i slaget vid Wiesloch och slaget vid Wimpfen och 1623 i slaget vid slaget vid Stadtlohn som överste i Kristian IV:s tjänst.
- Fichier:Bernhard of Saxe-Weimar. jpg Bernard de Saxe-Weimar Bernard, duc de Saxe-Weimar, était le onzième fils de Jean, duc de Saxe-Weimar. Général, il s'est rendu célèbre pendant la Guerre de Trente Ans Il étudie à Iéna, mais va bientôt à la cour de l'électeur de Saxe. Au début de la Guerre de Trente Ans, il choisit le camp protestant, dans lequel il sert sous les ordres de Mansfeld à Wiesloch en 1622, et du comte de Baden à Wimpfen, et avec son frère William à Stadtlohn en 1623.
|
