| dbpprop:abstract
|
- The ard or scratch plough is a type of simple plough. It consists of a frame mounting a nearly vertical wooden spike, which is dragged through the soil by draught animals. Rather than cutting and turning the soil to produce furrows, it breaks up a narrow strip of soil, leaving intervening strips undisturbed. Cross-ploughing is often used, where the soil is ploughed again at right angles to the original direction. Ards may be drawn by oxen, water buffalo, donkeys, camels or other animals. Evidence of its use in prehistory is sometimes found at archaeological sites where the long, shallow scratches it makes can be seen cutting into the subsoil. Ards are still used in many areas, mainly in tropical parts of the world.
- L’araire (du latin aratrum) est un instrument aratoire du IV millénaire av. J. -C. qui apparut en Mésopotamie. Tracté par un animal, il scarifie le sol, l'arairage qu'il effectue est donc superficiel. L’araire au départ était constitué d’une seule pièce de bois, il évolua et finit par avoir jusqu'à cinq pièces. Le plus souvent en bois, l'araire est composé de trois parties essentielles : le mancheron, tenu par la main de l'homme, permet de guider l'araire. le sep (souvent appelé dental), pièce centrale qui entre en contact avec la terre, ouverte par la reille qui y est fixée. l'age, pièce généralement recourbée, relie l'araire au brancard ou au joug auquel sont attelées les bêtes de trait. L'araire est considéré à tort comme l'ancêtre de la charrue. En fait, ces deux instruments aratoires ont coexisté au fil des siècles, chacun ayant ses propres spécificités. Dans l'araire, tous les éléments sont symétriques par rapport à l'axe de l'age. L'araire effectue un travail en surface, rejetant sur les deux côtés la terre émiettée et déplacée par le soc. La charrue est pour sa part un instrument aux éléments dissymétriques : les pièces travaillantes sont situées sur le même côté de l'age. Avec la charrue, la terre est travaillée en profondeur, mais rejetée d'un seul côté. L'araire est l'instrument typique de l'assolement biennal, adapté aux sols légers et en pente du bassin méditerranéen, et ne nécessite qu’une bête de trait peu puissante (un âne). La charrue est plus adaptée aux terres lourdes des plaines du Nord, mais demande un attelage plus puissant pour être pleinement efficace (bœufs ou chevaux). Autrement dit, l'araire permet un labour superficiel, tandis que la charrue est utilisée pour les labours profonds. Dans certaines régions aux sols caillouteux l'araire a été utilisé jusqu'au milieu du XX siècle. L'araire en égyptien hiéroglyphique <hiero>O4-D58-U13</hiero> Le dernier idéogramme représente un araire schématisé avec deux mancherons.
- Ard er den første plogtypen vi kjenner til. Arden var av tre og besto av et rammeverk som gjorde at den kunne styres, med en pigg som gikk ned i jorden, og et feste som gjorde det mulig for et trekkdyr,, å dra den. Arden vendte ikke jorden, men laget primært en fure, slik at en kunne gå etter og så, eller sette ned planter. Arden bestod av tre deler - skjær, ås og styre - og kunne lages ved hjelp av bare øks og kniv. Den veide ikke mer enn 10-15 kilo, men var likevel robust, og kunne trekkes av en hest eller et par okser. Viktigst var likevel at en mann ved hjelp av en ard og trekkdyr i løpet av et par dager kunne bearbeide og så til nok land til å fø seg selv og en familie. Arden er avbildet på helleristninger, blant annet i Valla og i Finntorp i Båhuslen. Et stykke inn i yngre steinalder begynte man å pløye både på langs og tvers av jordstykket, såkalt korsarding, for å få jorden løs, lett og ugressfri. De første eksempler på korsarding fra oldtiden fant arkeologene på Hunn i Østfold i 1950. Oldtidens åkre fremstår med mørke, kryssende striper, for hver gang ardskjæret stakk dypt, trakk det mørk jord ned i den lyse, sterile morenen under. Funn av slike ardspor på den værharde vesle øyen Fjørtoft nordvest for Ålesund, viser at man i bronsealderen drev et like avansert jordbruk her som i Østfold. Etter hvert ble piggen eller trekroken påsatt et ardjern eller ardskjær slik at den arbeidet mer effektivt. I deler av landet ble ard bruk som betegnelse på mindre ploger langt ut på 1900-tallet. «Å arde» kunne bety både «å pløye» og «å hyppe med ard». Arden kan sees som en videreføring av gravestokken.
- Radło (nie mylić z rodło) - narzędzie rolnicze wynalezione ok. 4000 r. p.n.e. w epoce neolitu, służące do spulchniania gleby bez jej odwracania. Pierwotne radło było wykonane z drewna i składało się z symetrycznej radlicy - elementu pracującego w glebie i grzędzieli - elementu do zaprzęgania zwierząt. W późniejszym okresie radlica była wykonywana z żelaza. Radło mogło być ciągnięte przez człowieka lub zwierzęta pociągowe - woły i, później, konie (świadczą o tym różne rozmiary radeł odnalezionych w osadzie w Biskupinie). Na ziemiach polskich radło było stosowane do końca XII w. kiedy zostało wyparte przez sochę, która została z kolei wyparta przez pług. W późniejszym okresie radło było stosowane jako narzędzie pielęgnacji gleby; do spulchniania, niszczenia chwastów, obsypywania roślin.
- Файл:KulionysEtno5. JPG Рало Рало — земледельческое орудие, близкое к примитивному плугу. Основная функция рала - рыхление почвы. Имело деревянную основу и металлический наконечник ральник. Обладало дышлом, в которое впрягался скот. Тягловой силой для рала были волы или лошади. Исторически пришло на смену ручной мотыге. В дальнейшем рало было вытеснено колесным плугом.
- Ett årder är ett plöjningsredskap som till skillnad från en plog inte har någon vändskiva. Att bereda jorden för sådd med årder kallas att ärja. Årdret är historiskt betydligt äldre än plogen och man skiljer mellan tre huvudtyper av förhistoriska årder. Det äldsta är krokårdret som var konstruerat med dragås och årderfot i ett stycke med en horisontell ojusterbar årderbill och separat styre. Det ersattes i Skandinavien senast på 800-talet f. Kr. av bågårdret som hade en separat reglerbar bill och årderfoten i ett stycke med styret, vilket sammantaget gjorde det möjligt att vinkla billen och dessutom gav en effektivare styrning. En mycket gammal årdertyp är också stångårdret som kallas så på grund av den raka dragåsen som fästes vid styret genom intappning, d v s att ett hål för dragåsen borrades i styret. På styrets baksida låstes dragåsen med en tapp. Genom ett hål i dragåsen framför styret fördes sedan en vertikal s k framståndare som i sin tur intappades i årderfotens ovansida, vilket stabiliserade årdret och ökade draghållfastheten väsentligt. Den viktigaste förbättringen av årdret under förhistorisk tid var järnbillen som infördes fr o m 500-talet e. Kr. De förmedeltida järnbillarna var små, med en vikt på endast ca 300-500 gram men de innebar ändå en långsam teknologisk revolution. Under de följande 500 åren ersatte de successivt träbillen som omkring år 1000 försvunnit helt. På Gotland och i Uppland, Västergötland samt Östergötland finns gott om spår efter åkrar som brukats med årder under brons- och järnåldern. De har en kvadratisk form, varierande i storlek från ca 400 m² (20x20 m) till 2500 m² (50x50 m) och kallas bassängåkrar på grund av sin form. Eftersom ett årder före järnbillens tid inte nådde särskilt djupt i marken korsärjades åkrarna. Man ärjade alltså först åt ett håll och sedan en gång till vinkelrätt mot de första fårorna. Denna metod flyttade successivt jord från åkrarnas mitt mot kanterna och skapade en bassängformad åkeryta med så tydliga kanter att de på många ställen är synliga än idag för ett tränat öga. Under 1400-talets senare del introducerades den viktigaste förbättringen sedan järnbillen, nämligen högårdret. Det hade en läkt monterad högst upp mellen styret (eller "bakståndaren") och framståndaren som båda intappades i läkten. Läktens bakersta del formades till ett styrhandtag. Fördelen med denna konstruktion var att plöjaren vid behov kunde gå vid sidan av årdret och tynga ner det genom att ta tag i läkten och belasta årdret med sin kroppsvikt, vilket möjliggjorde en djupare ärjning.
|
| rdfs:comment
|
- The ard or scratch plough is a type of simple plough. It consists of a frame mounting a nearly vertical wooden spike, which is dragged through the soil by draught animals. Rather than cutting and turning the soil to produce furrows, it breaks up a narrow strip of soil, leaving intervening strips undisturbed. Cross-ploughing is often used, where the soil is ploughed again at right angles to the original direction. Ards may be drawn by oxen, water buffalo, donkeys, camels or other animals.
- L’araire (du latin aratrum) est un instrument aratoire du IV millénaire av. J. -C. qui apparut en Mésopotamie. Tracté par un animal, il scarifie le sol, l'arairage qu'il effectue est donc superficiel. L’araire au départ était constitué d’une seule pièce de bois, il évolua et finit par avoir jusqu'à cinq pièces. Le plus souvent en bois, l'araire est composé de trois parties essentielles : le mancheron, tenu par la main de l'homme, permet de guider l'araire.
- Ard er den første plogtypen vi kjenner til. Arden var av tre og besto av et rammeverk som gjorde at den kunne styres, med en pigg som gikk ned i jorden, og et feste som gjorde det mulig for et trekkdyr,, å dra den. Arden vendte ikke jorden, men laget primært en fure, slik at en kunne gå etter og så, eller sette ned planter. Arden bestod av tre deler - skjær, ås og styre - og kunne lages ved hjelp av bare øks og kniv.
- Radło (nie mylić z rodło) - narzędzie rolnicze wynalezione ok. 4000 r. p.n.e. w epoce neolitu, służące do spulchniania gleby bez jej odwracania. Pierwotne radło było wykonane z drewna i składało się z symetrycznej radlicy - elementu pracującego w glebie i grzędzieli - elementu do zaprzęgania zwierząt. W późniejszym okresie radlica była wykonywana z żelaza.
- Файл:KulionysEtno5. JPG Рало Рало — земледельческое орудие, близкое к примитивному плугу. Основная функция рала - рыхление почвы. Имело деревянную основу и металлический наконечник ральник. Обладало дышлом, в которое впрягался скот. Тягловой силой для рала были волы или лошади.
- Ett årder är ett plöjningsredskap som till skillnad från en plog inte har någon vändskiva. Att bereda jorden för sådd med årder kallas att ärja. Årdret är historiskt betydligt äldre än plogen och man skiljer mellan tre huvudtyper av förhistoriska årder. Det äldsta är krokårdret som var konstruerat med dragås och årderfot i ett stycke med en horisontell ojusterbar årderbill och separat styre. Det ersattes i Skandinavien senast på 800-talet f. Kr.
|
![[RDF Data]](/statics/sw-cube.png)
