| dbpedia-owl:abstract
|
- Paul Ludwig Adalbert Falk war preußischer Kultusminister und Präsident des Oberlandesgerichts Hamm.
- Paul Ludwig Adalbert Falk (10 August 1827 – July 7, 1900) was a German politician. Falk was born at Metschkau (Mieczków), Silesia. In 1847 he entered the Prussian state service, and in 1853 became public prosecutor at Lyck (Ełk). In 1858 he was elected a deputy, joining the Old Liberal party. In 1868 he became a privy-councillor in the ministry of justice. In 1872 he was made minister of education, and in connection with Otto von Bismarck's policy of the Kulturkampf he was responsible for the May Laws or Falk Laws against the Catholics. In 1879 his position became untenable, owing to the death of Pope Pius IX and the change of German policy with regard to the Vatican, and he resigned his office, but retained his seat in the Reichstag until 1882. He was then made president of the supreme court of justice at Hamm, where he died in 1900.
- Divenuto deputato nel 1867, fu ministro dei culti dal 1872; l'anno successivo fu autore delle Leggi Falk, all'interno del Kulturkampf; queste comportarono una profonda riforma ecclesiastica, che portò al conflitto con la Chiesa e alle dimissioni e all'incarcerazione di vari vescovi. Cercò di riconciliarsi con Leone XIII, ma i negoziati che si tennero fallirono e si dimise nel 1879, venendo sostituito da Robert von Puttkamer, non abbandonando però la scena politica; divenne infatti presidente del tribunale regionale di Hamm. Tra le sue pubblicazioni giuridiche vi sono Von meiner Familie und von mir selbst e Reden, gehalten in den Jahren 1872-79 (1880).
- Адальберт Фальк — прусский государственный деятель. Был прокурором при различных прусских судах; вместе с Рённе, Генрихом Симоном, Кохом и Грэфом составил «Ergänzungen und Erläuterungen der preussischen Rechtsbücher» (изв. под именем «Fünfmännerbuch»).
- Paul Ludwig Adalbert Falk, född 10 augusti 1827 i Metschkau i Schlesien, död 7 juli 1900 i Hamm, var en preussisk statsman. Falk studerade juridik och vann snart anseende som skicklig jurist. Han inkallades i preussiska justitieministeriet och blev där 1868 geheimeråd och föredragande. Han insattes 1871 såsom Preussens ombud i förbundsrådet och tillhörde 1873-82 tyska riksdagen. Då efter första Vatikankonciliet (1870) påvedömets ställning till det moderna samhället blev fientligare än någonsin och Otto von Bismarck därför ville försvaga den romersk-katolska kyrkans inflytande i Tyskland, blev Falk genom hans åtgörande utnämnd till preussisk kultus- och undervisningsminister (22 januari 1872) med uppgift att framför allt hävda statens överhöghet gentemot de kyrkliga anspråken, den så kallade kulturkampen. Han genomdrev bland annat 1872 på tyska riksdagen en lag om jesuiternas utvisande samt de i maj 1873 av preussiska kamrarna antagna kyrkopolitiska så kallade majlagarna och 1874 års preussiska lag om civiläktenskap. Falks åtgärder beträffande undervisningsväsendet ledde till att folkskolan undandrogs beroendet av prästerskapet, seminariernas antal ökades, lärarnas avlöning höjdes och pedagogiken förbättrades. Universitetens utveckling gynnades samtidigt starkt. Hans genomgripande åtgärder för skolans emancipation från kyrkan väckte ovilja både hos ultramontanerna och hos de ortodoxa lutheranerna. De förre harmades dessutom över det stränga, stundom hänsynslösa sätt, varpå "majlagarna" tillämpades, de senare över Falks understöd åt de liberala protestanternas anspråk på likställighet med de ortodoxa inom den evangeliska landskyrkan, hans nya synodalförfattning för denna (1876) samt lagarna om civiläktenskapet och om statsinspektion i skolorna. För den reaktion på alla områden, som inträdde efter attentaten på kejsaren 1878, föll även Falk. Det reaktionära lutherska partiet gynnades alltmera vid hovet och inom de högre kretsarna, och då Falk slutligen befarade, att Bismarck för att vinna de konservativas bifall för sin protektionistiska tullpolitik skulle göra eftergifter åt ultramontanerna och de reaktionära protestanterna i de stora kulturfrågorna, lämnade han i juli 1879 sitt ämbete. Det adelskap, som då erbjöds honom, mottog han endast för sin son. Han blev 1882 president för överdomstolen (Oberlandesgericht) i Hamm och drog sig därefter tillbaka från politiken. En samling av hans tal 1872-79 började utges 1880, men blev ofullbordad.
|
| rdfs:comment
|
- Paul Ludwig Adalbert Falk war preußischer Kultusminister und Präsident des Oberlandesgerichts Hamm.
- Paul Ludwig Adalbert Falk (10 August 1827 – July 7, 1900) was a German politician. Falk was born at Metschkau (Mieczków), Silesia. In 1847 he entered the Prussian state service, and in 1853 became public prosecutor at Lyck (Ełk). In 1858 he was elected a deputy, joining the Old Liberal party. In 1868 he became a privy-councillor in the ministry of justice.
- Divenuto deputato nel 1867, fu ministro dei culti dal 1872; l'anno successivo fu autore delle Leggi Falk, all'interno del Kulturkampf; queste comportarono una profonda riforma ecclesiastica, che portò al conflitto con la Chiesa e alle dimissioni e all'incarcerazione di vari vescovi.
- Адальберт Фальк — прусский государственный деятель. Был прокурором при различных прусских судах; вместе с Рённе, Генрихом Симоном, Кохом и Грэфом составил «Ergänzungen und Erläuterungen der preussischen Rechtsbücher» (изв. под именем «Fünfmännerbuch»).
- Paul Ludwig Adalbert Falk, född 10 augusti 1827 i Metschkau i Schlesien, död 7 juli 1900 i Hamm, var en preussisk statsman. Falk studerade juridik och vann snart anseende som skicklig jurist. Han inkallades i preussiska justitieministeriet och blev där 1868 geheimeråd och föredragande. Han insattes 1871 såsom Preussens ombud i förbundsrådet och tillhörde 1873-82 tyska riksdagen.
|
