About: Key (music)

An Entity of Type: Band, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

In music theory, the key of a piece is the group of pitches, or scale, that forms the basis of a musical composition in classical, Western art, and Western pop music. Tonality (from "Tonic") or key: Music which uses the notes of a particular scale is said to be "in the key of" that scale or in the tonality of that scale.

Property Value
dbo:abstract
  • Tónina je příslušnost tónového materiálu hudební skladby k určité stupnici. Mluvíme-li o skladbě, neříkáme tedy, že je ve stupnici G dur, ale v tónině G dur. Znamená to ovšem, že skladatel použil při tvoření skladby převážně tónů ze stupnice G dur. Kolik je stupnic, tolik je i tónin, a jaké má předznamenání stupnice, takové má i tónina. Hudební dílo však nemusí dodržovat po celou dobu počáteční tóninu. Dojde-li v průběhu skladby ke změně tóniny, jedná se o tzv. modulaci. Skladba se po několika frázích zpravidla vrací do původní tóniny. Tóninu jednohlasé skladby určíme podle počtu tónů celé skladby (viz tonalita). Obvykle najdeme základní tón (tóniku) na konci skladby, u skladby vícehlasé je rozhodující poslední akord. (cs)
  • في نظرية الموسيقى ، مفتاح القطعة هو مجموعة النغمات، أو المقياس، الذي يشكل أساس التكوين الموسيقى في الفن الكلاسيكي، والفن الغربي، وموسيقى البوب الغربي. (ar)
  • Eine Tonart wird im Rahmen der seit etwa 1600 etablierten Dur-Moll-Tonalität durch die Feststellung des Tongeschlechts (in europäischer Musik meist Dur oder Moll) mit seiner Vorzeichnung und des Grundtons der verwendeten Tonleiter und damit die harmonische Verwandtschaft bestimmt. Beispiel: Tongeschlecht Dur mit Grundton D ergibt die Tonart D-Dur. Die denkbare alternative Definition über die Festlegung von Grundton und Art der verwendeten Tonleiter wäre problematisch, weil den drei verschiedenen Formen der Molltonleiter (natürlich, melodisch, harmonisch) nicht drei, sondern nur eine Molltonart entspricht. Das Tongeschlecht ist also entscheidender als die Struktur der Leiter. Dies gilt jedoch nur, solange das traditionelle Dur-Moll-System nicht verlassen wird. Bezieht man z. B. modale Tonleitern mit ein, ändern sich die Verhältnisse. (de)
  • En muzika teorio, la tonalo estas la tona mezo de verko. Ĝi difiniĝas de nota nomo (la tonika aŭ radika noto), ekzemple C, kaj estas la bazo de la muzika gamo, el kiu plimulto de la notoj de la verko estas prenita. Plej kutime, tiu gamo estas aŭ en maĵora aŭ minora modalo. Ankaŭ aliaj modaloj estas eblaj, ekzemple: doria modalo, frigia modalo kaj lidia modalo, sed granda parto de populara muziko uzas aŭ la maĵoran (ionia modalo) aŭ la minoran (eolia modalo) modalon. La muziko de la 18-a kaj 19-a jarcentoj ankaŭ fokusas sur ĉi tiuj modaloj. Tonalo difinas la gamon, el kiu tuto de la diatonaj notoj de la verko venas. Ĉi tio estas iomete pli kompleksa en minora tonalo, ĉar la tonalto de la sesa kaj sepa gamgradoj en minora tonalo povas ŝanĝiĝi depende de sia akorda aŭ harmonia kunteksto. La primara tonalo de verko de muziko indikiĝas ĉe la eko de la verko per tonalsigno. Verko povas ŝanĝi tonalon ĉe ia punkto. Ĉi tio nomiĝas modulado. Modulado kelkfoje komenciĝas en la nova tonalo sen preparo – ĉi tiu speco de tonala ŝanĝo estas kutima en variaj specoj de populara muziko, kie subita ŝanĝo al tonalo je duonduto aŭ plenduto pli alta estas ofte aŭdebla efekto ĉe la fino de kanto. En klasika muziko, tamen, "pli glata" speco de tonala ŝanĝo estas pli kutima. Pli mallongaj moduladoj konsideriĝas tonalecoj. Certaj muzikaj instrumentoj diriĝas ludi en certa tonalo, aŭ havi sian muzikon verkatan en certa tonalo. Instrumentoj, kiuj ne ludas en la tonalo de C, konatas kiel transponantaj instrumentoj. La plej komuna speco de klarneto, ekzemple, diriĝas ludi en la tonalo de B bemolo. Ĉi tio signifas, ke gamo verkita en C-maĵoro en partituro efektive sonos kiel B-bemola maĵora gamo, kiam ĝi ludiĝas; la notoj sonas je plentono malpli alte ol skribate. Simile, la korno, norme en la tonalo de F, ludas notojn je perfekta kvinto malpli alte ol skribate. Simile, iuj instrumentoj diriĝas konstruataj en certa tonalo. Latuna blovinstrumento konstruata en, ni diru, B bemola, ludos fundamentan noton de B bemola, kaj povas ludi notojn en la harmonia serio ekanta sur B bemola sen uzo de valvoj, fingrotruoj, glitoj aŭ en alimaniera ŝanĝo de la longeco de la vibranta aerkolono. Instrumento konstruita en certa tonalo ofte, sed ne ĉiam, havas sian muzikon skribata en la sama tonalo (vidu trombonon por escepto). (eo)
  • El tono es la sensación auditiva o atributo psicológico de los sonidos​ que los caracteriza por ser más agudos o más graves en función de la frecuencia, cuyas propiedades son físicas. Un tono puro corresponde a una onda senoidal, es decir, una función del tipo f(t) = A sen(2 π f t), donde A es la amplitud, t es el tiempo y f la frecuencia. En el mundo real no existen tonos puros, pero cualquier onda periódica se puede expresar como suma de tonos puros de distintas frecuencias. Existiría una frecuencia fundamental y varias frecuencias múltiplos de la fundamental, llamados armónicos. Las frecuencias de estos armónicos son un múltiplo entero de la frecuencia principal. Cuando a un tono se le aplica el análisis de Fourier, se obtiene una serie de componentes llamados parciales armónicos (o armónicos, a secas), de los cuales el primero o fundamental y los que tienen un número de orden que es una potencia de 2 (2, 4, 8, 16...) tienen alguna similar sensación de tono que el primero por sí solo (ya que al estar a distancia de octava, el oído humano suele percibirlas como "las mismas notas pero más agudas"). El resto de parciales armónicos se perciben como otros sonidos distintos del fundamental, lo que enriquece el sonido. De esta forma, los sonidos cuyos armónicos potencias de 2 son algo más sonoros que el resto, son percibidos como sonidos con un timbre más nasal, hueco o brillante, mientras que los sonidos donde son algo más sonoros otros parciales armónicos, son percibidos como sonidos con un timbre más lleno o completo, redondo u oscuro. Todos los parciales armónicos, en su conjunto determinan el timbre musical. La forma en que es percibido el tono es lo que se conoce como altura del sonido, que determina cómo de bajo o alto es ese sonido, aunque es normal que se utilice tono como sinónimo de altura. (es)
  • In music theory, the key of a piece is the group of pitches, or scale, that forms the basis of a musical composition in classical, Western art, and Western pop music. Tonality (from "Tonic") or key: Music which uses the notes of a particular scale is said to be "in the key of" that scale or in the tonality of that scale. The group features a tonic note and its corresponding chords, also called a tonic or tonic chord, which provides a subjective sense of arrival and rest, and also has a unique relationship to the other pitches of the same group, their corresponding chords, and pitches and chords outside the group. Notes and chords other than the tonic in a piece create varying degrees of tension, resolved when the tonic note or chord returns. The key may be in the major or minor mode, though musicians assume major when this is not specified, e.g., "This piece is in C" implies that the key of the song is C major. Popular songs are usually in a key, and so is classical music during the common practice period, around 1650–1900. Longer pieces in the classical repertoire may have sections in contrasting keys. (en)
  • 調(ちょう、key)は音楽用語の一つ。 メロディーや和音が、中心音(tonal centre)と関連付けられつつ構成されているとき、その音楽は調性(tonality)があるという。伝統的な西洋音楽において、調性のある音組織を調と呼ぶ。 狭義には、伝統的な西洋音楽において、全音階(diatonic scale)から構成される長調(major key)と短調(minor key)の2つの調が知られ、そのそれぞれは全音階のドの音とラの音が中心音である(長調と短調の場合には、中心音を特に主音(tonic)と呼ぶ)。すなわち、長音階を用いる調が長調であり、短音階を用いる調が短調である。 バロック以降の西洋音楽にあっては、調性を確立する(聞き手に調性を確実に把握させる)ために和声(harmony)が重要な働きをする。 西洋音楽においては、一つの曲の中で必ずしも調は一定ではなく、転調(modulation)と呼ばれる手法によって、一時的に他の調に移行することがあるが、古いものにあっては調性を保持するため、必ず曲頭の調と曲尾の調が同じであるか、同じ主音を持つ長調と短調の関係にある調(同主調(parallel key、same tonic key)となる。この調性が崩れるのは20世紀の最初頃である。 (ja)
  • Er zijn binnen de tonaliteit, de tonale muziek, sinds de Klassieke Oudheid drie toongeslachten: het diatonische, chromatische en enharmonische. Bijv. in het diatonische toongeslacht maakt men gebruik van tetrachorden met diatonisch elkaar opvolgende secunden. Elk toongeslacht kent verschillende toonsoorten of modi. Bijv. In de westerse tonale muziek zegeviert het diatonische toongeslacht, dat bestaat uit verschillende toonsoorten of modi zoals de gregoriaanse kerkmodi (waaronder ook de ionische die we nu gewoon majeur noemen) en mineur harmonisch (een afgeleide van de eolische door de zevende trap verhoogd), met soms een melodisch stijgende (zesde en zevende trap verhoogd) of melodisch dalende (zoals de eolische) wending. De typische eigenschappen van een toonsoort geven aan de muziek een specifiek karakter. We gebruiken de term toonaard om de toonladder in een bepaalde toonsoort op een absolute toon (op een toonhoogte) weer te geven. Bijv. de toonsoort majeur beginnende op de toonhoogte fa is de toonaard F majeur of Fa majeur. Men kan i.p.v. majeur ook groot of grote-tertstoonladder zeggen. Het is de aard van de stemming die het karakter bepaalt van de voortekening. (nl)
  • Tonacja – przynależność materiału dźwiękowego utworu muzycznego do konkretnej gamy durowej lub molowej, na której jest on oparty. Tonację utworu (lub jego fragmentu) określa się, biorąc pod uwagę znaki przykluczowe oraz akordy lub dźwięki zaczynające i kończące utwór. (pl)
  • Tonart, en uppsättning toner (skala) där en av tonerna har rollen som grundton. De vanligaste tonarterna i det traditionella västerländska tonsystemet är durtonarterna och molltonarterna. Durtonarter betecknas med inledande versal, medan molltonarterna betecknas med gemen – se versalisering; se även parallelltonart. Dur och moll kan ses som två specialfall av de så kallade kyrkotonarterna, jonisk respektive eolisk. Kyrkotonarterna uppstår när man, med i övrigt samma toner i en skala, ändrar grundtonen. (sv)
  • Em música, tom pode ter vários significados: * pode ser um intervalo utilizado na escala diatônica que corresponde à diferença de altura entre duas teclas brancas do piano quando há uma tecla preta entre elas ou ainda entre duas teclas pretas (ou como é mencionado em livros antigos de teoria musical: tono, que é o termo original encontrado nas literaturas teórico-musicais espanholas e italianas). * pode se referir à nota em relação à qual se constrói uma escala diatônica no sistema tonal clássico. * também se refere à altura de um som na escala geral dos sons. (pt)
  • 由符合基本音阶的音程结构所构成的音列的音高位置,就叫作调。 调的命名建立在主音的基础上,如由7个自然音级从C开始按顺序排列的是就C调,将C调移高一个纯五度就是以G为主音的G调。将C调移低一个纯五度就是以F为主音的F调。 不同的调一般用乐谱开头谱号后标明的调号来区别,不同的调运用到音乐作品中的具体形式就是各种调式。 另有定义为:几个音按照一定的关系组成一个体系,并以某个音(主音)为中心,这个体系就叫调式。主要分为“大调式”和“小调式”。 * 主音:调式中最稳定的音,即调式中第I级音。 * 属音:调式的第V级音。 * 下属音:调式中第IV级音。 * 导音:调式中第VII级音。 7個音總共可以組成七種調式,例如以C大調的音為例: Ionian(伊奥尼亚调式)也称为自然大调,自然大调的 I 级音阶,由 C 大调的 C 进行到高八度的 C,构成音分别为:1 2 3 4 5 6 7 1(此構成音要以該音作為主音時的大調的音為準,例如當我們以E♭(降E)做為主音時,1指的就是E♭,2指的是F,3指的是G,而♭3指的則是G♭,4指的是A♭,♯4指的則是A,依此類推) Dorian(多利亚调式)自然大调的 II 级音阶,由 C 大调的 D 进行到高八度的 D,构成音分别为:1 2 ♭3 4 5 6 ♭7 1 Phrygian(弗里几亚调式)自然大调的 III 级音阶,由 C 大调的 E 进行到高八度的 E,构成音分别为:1 ♭2 ♭3 4 5 ♭6 ♭7 1 Lydian(利底亚调式)自然大调的 IV 级音阶,由 C 大调的 F 进行到高八度的 F,构成音分别为:1 2 3 ♯4 5 6 7 1 Mixo-lydian(混合利底亚调式)自然大调的 V 级音阶,由 C 大调的 G 进行到高八度的 G,构成音分别为:1 2 3 4 5 6 ♭7 1 Aeolian(爱奥利亚调式)也称为自然小调,自然大调的 VI 级音阶,由 C 大调的 A 进行到高八度的 A,构成音分别为:1 2 ♭3 4 5 ♭6 ♭7 1 Locrian(洛可里亚调式)自然大调的 VII 级音阶,由 C 大调的 B 进行到高八度的 B,构成音分别为:1 ♭2 ♭3 4 ♭5 ♭6 ♭7 1 大调式(即為Ionian調式):由七个音组成的一种调式,其中稳定音(I、III、V级)合起来组成一个大三和弦(主三和弦)。 小调式(即為Aeolian調式):由七个音组成的一种调式,其中稳定音(I、III、V级)合起来组成一个小三和弦(主三和弦)。 * 一般来讲,C,C♯/D♭,D,D♯/E♭,E,F,F♯/G♭,G,G♯/A♭,A,A♯/B♭,B中的任何一个音都包括了兩个调:一个同名的大调以及这个大调的平行小调。(實際上包括了七個調,只是另外五個調比較不常用而已,尤其是Locrian,它幾乎只是理論上存在的一種調) 除此之外一个调中还能包括其他一些不常用的调式。比如中世纪欧洲的中古调式,以及其他各国的,如中国的传统五声调式。 (zh)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 70640 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 14566 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1106653974 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • في نظرية الموسيقى ، مفتاح القطعة هو مجموعة النغمات، أو المقياس، الذي يشكل أساس التكوين الموسيقى في الفن الكلاسيكي، والفن الغربي، وموسيقى البوب الغربي. (ar)
  • 調(ちょう、key)は音楽用語の一つ。 メロディーや和音が、中心音(tonal centre)と関連付けられつつ構成されているとき、その音楽は調性(tonality)があるという。伝統的な西洋音楽において、調性のある音組織を調と呼ぶ。 狭義には、伝統的な西洋音楽において、全音階(diatonic scale)から構成される長調(major key)と短調(minor key)の2つの調が知られ、そのそれぞれは全音階のドの音とラの音が中心音である(長調と短調の場合には、中心音を特に主音(tonic)と呼ぶ)。すなわち、長音階を用いる調が長調であり、短音階を用いる調が短調である。 バロック以降の西洋音楽にあっては、調性を確立する(聞き手に調性を確実に把握させる)ために和声(harmony)が重要な働きをする。 西洋音楽においては、一つの曲の中で必ずしも調は一定ではなく、転調(modulation)と呼ばれる手法によって、一時的に他の調に移行することがあるが、古いものにあっては調性を保持するため、必ず曲頭の調と曲尾の調が同じであるか、同じ主音を持つ長調と短調の関係にある調(同主調(parallel key、same tonic key)となる。この調性が崩れるのは20世紀の最初頃である。 (ja)
  • Tonacja – przynależność materiału dźwiękowego utworu muzycznego do konkretnej gamy durowej lub molowej, na której jest on oparty. Tonację utworu (lub jego fragmentu) określa się, biorąc pod uwagę znaki przykluczowe oraz akordy lub dźwięki zaczynające i kończące utwór. (pl)
  • Tonart, en uppsättning toner (skala) där en av tonerna har rollen som grundton. De vanligaste tonarterna i det traditionella västerländska tonsystemet är durtonarterna och molltonarterna. Durtonarter betecknas med inledande versal, medan molltonarterna betecknas med gemen – se versalisering; se även parallelltonart. Dur och moll kan ses som två specialfall av de så kallade kyrkotonarterna, jonisk respektive eolisk. Kyrkotonarterna uppstår när man, med i övrigt samma toner i en skala, ändrar grundtonen. (sv)
  • Em música, tom pode ter vários significados: * pode ser um intervalo utilizado na escala diatônica que corresponde à diferença de altura entre duas teclas brancas do piano quando há uma tecla preta entre elas ou ainda entre duas teclas pretas (ou como é mencionado em livros antigos de teoria musical: tono, que é o termo original encontrado nas literaturas teórico-musicais espanholas e italianas). * pode se referir à nota em relação à qual se constrói uma escala diatônica no sistema tonal clássico. * também se refere à altura de um som na escala geral dos sons. (pt)
  • Tónina je příslušnost tónového materiálu hudební skladby k určité stupnici. Mluvíme-li o skladbě, neříkáme tedy, že je ve stupnici G dur, ale v tónině G dur. Znamená to ovšem, že skladatel použil při tvoření skladby převážně tónů ze stupnice G dur. Kolik je stupnic, tolik je i tónin, a jaké má předznamenání stupnice, takové má i tónina. Hudební dílo však nemusí dodržovat po celou dobu počáteční tóninu. Dojde-li v průběhu skladby ke změně tóniny, jedná se o tzv. modulaci. Skladba se po několika frázích zpravidla vrací do původní tóniny. (cs)
  • Eine Tonart wird im Rahmen der seit etwa 1600 etablierten Dur-Moll-Tonalität durch die Feststellung des Tongeschlechts (in europäischer Musik meist Dur oder Moll) mit seiner Vorzeichnung und des Grundtons der verwendeten Tonleiter und damit die harmonische Verwandtschaft bestimmt. Beispiel: Tongeschlecht Dur mit Grundton D ergibt die Tonart D-Dur. Dies gilt jedoch nur, solange das traditionelle Dur-Moll-System nicht verlassen wird. Bezieht man z. B. modale Tonleitern mit ein, ändern sich die Verhältnisse. (de)
  • En muzika teorio, la tonalo estas la tona mezo de verko. Ĝi difiniĝas de nota nomo (la tonika aŭ radika noto), ekzemple C, kaj estas la bazo de la muzika gamo, el kiu plimulto de la notoj de la verko estas prenita. Plej kutime, tiu gamo estas aŭ en maĵora aŭ minora modalo. Ankaŭ aliaj modaloj estas eblaj, ekzemple: doria modalo, frigia modalo kaj lidia modalo, sed granda parto de populara muziko uzas aŭ la maĵoran (ionia modalo) aŭ la minoran (eolia modalo) modalon. La muziko de la 18-a kaj 19-a jarcentoj ankaŭ fokusas sur ĉi tiuj modaloj. (eo)
  • El tono es la sensación auditiva o atributo psicológico de los sonidos​ que los caracteriza por ser más agudos o más graves en función de la frecuencia, cuyas propiedades son físicas. Un tono puro corresponde a una onda senoidal, es decir, una función del tipo f(t) = A sen(2 π f t), donde A es la amplitud, t es el tiempo y f la frecuencia. En el mundo real no existen tonos puros, pero cualquier onda periódica se puede expresar como suma de tonos puros de distintas frecuencias. Existiría una frecuencia fundamental y varias frecuencias múltiplos de la fundamental, llamados armónicos. Las frecuencias de estos armónicos son un múltiplo entero de la frecuencia principal. (es)
  • In music theory, the key of a piece is the group of pitches, or scale, that forms the basis of a musical composition in classical, Western art, and Western pop music. Tonality (from "Tonic") or key: Music which uses the notes of a particular scale is said to be "in the key of" that scale or in the tonality of that scale. (en)
  • Er zijn binnen de tonaliteit, de tonale muziek, sinds de Klassieke Oudheid drie toongeslachten: het diatonische, chromatische en enharmonische. Bijv. in het diatonische toongeslacht maakt men gebruik van tetrachorden met diatonisch elkaar opvolgende secunden. (nl)
  • 由符合基本音阶的音程结构所构成的音列的音高位置,就叫作调。 调的命名建立在主音的基础上,如由7个自然音级从C开始按顺序排列的是就C调,将C调移高一个纯五度就是以G为主音的G调。将C调移低一个纯五度就是以F为主音的F调。 不同的调一般用乐谱开头谱号后标明的调号来区别,不同的调运用到音乐作品中的具体形式就是各种调式。 另有定义为:几个音按照一定的关系组成一个体系,并以某个音(主音)为中心,这个体系就叫调式。主要分为“大调式”和“小调式”。 * 主音:调式中最稳定的音,即调式中第I级音。 * 属音:调式的第V级音。 * 下属音:调式中第IV级音。 * 导音:调式中第VII级音。 7個音總共可以組成七種調式,例如以C大調的音為例: Ionian(伊奥尼亚调式)也称为自然大调,自然大调的 I 级音阶,由 C 大调的 C 进行到高八度的 C,构成音分别为:1 2 3 4 5 6 7 1(此構成音要以該音作為主音時的大調的音為準,例如當我們以E♭(降E)做為主音時,1指的就是E♭,2指的是F,3指的是G,而♭3指的則是G♭,4指的是A♭,♯4指的則是A,依此類推) Dorian(多利亚调式)自然大调的 II 级音阶,由 C 大调的 D 进行到高八度的 D,构成音分别为:1 2 ♭3 4 5 6 ♭7 1 (zh)
rdfs:label
  • مفتاح (موسيقى) (ar)
  • Tónina (cs)
  • Tonart (de)
  • Tonalo (eo)
  • Tono (acústica) (es)
  • Key (music) (en)
  • 調 (ja)
  • Toonsoort (nl)
  • Tonacja (pl)
  • Tom (pt)
  • Tonart (sv)
  • (zh)
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:wikiPageDisambiguates of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License